Modebranschen i södra Spanien

Kalle Bergman, ägare och grundare av klädmärket Christina Ribel begrundar modebranscen i skuggan av stora båtar och stora logotypes.

I slutet av maj, begick Martin på Grandpa ett öderstiget misstag. För den nya, fina onlinebutikens räkning – alltså den som som Grandpa skulle öppna, inte bara med buller och bång, utan även med pukor och trumpeter - bad han mig nämligen skriva en krönika där jag skulle ge ett sydeuropeiskt perspektiv på modebranschen och vad som sker på denna del av kontinenten.

Misstaget att tro att jag var rätt man för detta viktiga uppdrag är kanske inte helt oförståeligt. Jag bor förvisso i sydeuropa, ja faktiskt nästan så sydligt man överhuvudtaget kan bo på fastlandet av den Europeiska kontinenten. Står jag med fötterna i strandkanten är det nästan så att stortån kryper upp på den marockanska nordkusten. Jag arbetar dessutom i modebranschen, och har en hel del att göra med länderna söder om Rödby-Puttgardenfärjan i mitt dagliga arbete. Ur det perspektivet kanske man skulle kunna tro att jag skulle kunna ge en dagsfärsk rapport om “det snabbrörliga sydeuropeiska gatumodet” eller hur glasögonbågarna ser ut i Rive Gauche i vår... Big mistake.

Problemet är nämligen att jag från min utkikspost gentemot modevärlden inte ser ut över ett Paris i vårskrud eller ett dimmigt och svartklätt Milano. Nej, min vy sträcker sig över ett förvisso glittrande, men ack så förutsägbart modelandskap som Puerto Banús, en ort som formligen dryper av stulna ryska oljepengar och guldbeströdda arabiska prinspalats. Ni som kan er geografi har därmed räknat ut att jag bor i Marbella, en stad som knappast räknas till modevärldens större metropoler. Kanske inte ens en av de mindre. Alltså, missförstå mig inte nu. Platsen som sådan har massor av härliga fördelar i form av livskvalitet, vacker natur, underbart klimat samt obscena mängder friterad mat och rödvin med sockerdricka i. Dessutom kan man faktiskt arbeta i modebranschen härifrån med dagens teknik och snabba transporter. Men som modestad är den snarast att betrakta som en karikatyr.

Jovisst har i princip alla de stora modehusen i världen en butik här. På en 250 meters hamnpromenad trängs Gucci, Dolce&Gabbana, Luis Vuitton, Missoni, Giorgio Armani, Hugo Boss, Cavalli, Fendi, Loewe och nästan alla de andra i en lång rad av små men väldigt exklusiva butiker. Här studsar östeuropeiska hemmafruar in och ut ur boutiquerna, med shoppingbagarna fyllda till bredden av logotyper och nannyn i släptåg. De samsas med drängpackade brittiska stagparties och försynta nordeuropeiska Crocsturister som ägnar sig åt att fotografera familjen bredvid varenda Ferrari, Bentley eller Maybach de kan få fingrarna på (japp, de sätter alltid fingrarna på bilen medan de blir fotade), samtidigt som små grupper av svenska män i 20-årsåldern iklädda Todsloafers, korta bomullsbyxor, Ralph Lauren polo (STORA hästen såklart), stora stora stora svarta glasögon och en mycket nervös uppsyn som konstant scannar området för bekräftelse på att de är Top Notch.

Det är kul. Väldigt kul till och med. Men det är knappast representativt för den sydeuropeiska modebilden, om man säger så.

Personligen har jag turen att arbeta med tillräckligt många olika länder för att få annan input lite då och då, och på Milanos gator råder onekligen en helt annan stil än i Puerto Banús shoppingkvarter. Men Martin frågade faktiskt om jag kunde ge ett perspektiv från min lilla enklav i södraste Spanien, och jag är ju inte den som inte ställer upp för en kompis. Så här är min analys av vårmodet 2008 – Puerto Banús stylee. Jag ber om ursäkt:

Våren 2008 präglas som vanligt av stora logotyper. Enda skillnaden från 2007, är att logotyperna gärna får vara ännu större och ännu fler. Skäms inte för att blanda riktigt många logotyper i en och samma outfit – du kan gå antingen den klassiska vägen att alla plagg har logos från samma dyra modehus, eller den lite mer avantgardistiska och vågade vägen där du kombinerar 5-6 olika modehus logolinjer i samma outfit. En hatt från LV, en väska från Gucci, ett bälte från Hermés, ett par byxor från Dolce – och du KAN inte gå fel. Det överlägset viktigaste att komma ihåg, förutom själva logotypen (och glöm inte att logotyper från okända märken är helt meningslösa), är dock som vanligt priset. Ingenting under 500€ är acceptabelt - inte ens för en t-shirt. Och om du nu mot förmodan skulle inhandla ett billigt plagg på t ex Lacoste eller liknande, så är det väldigt viktigt att detta plagg bärs upp med en lite fnittrande ursäkt om att du ju “inte bryr dig om märken”. Färgen som gäller är som vanligt guld. Silver går också bra, men då endast i kombination med Swarowskikristaller som t ex bildar en logotype eller något annat snyggt.

Hasta Luego
Kalle Bergman