Lost in Göteborg

KRÖNIKA SKRIVEN AV ZANDRA THUVESSON

Lost in Göteborg. Staden som aldrig varit min. Visst, att jag skulle känna mig som Scarlett Johansson
i Sofia Coppolas film är en överdrift - Göteborg är inte på något vis så främmande som jag föreställer
mig att Tokyo skulle vara om jag kom dit. Jag har aldrig längtat till Tokyo förrän ganska
nyligen; vilket av biologiska skäl kan bero på att jag är ganska lång, 1.80 cm, och vem vet, kanske 1
promille av japanerna når så högt upp (jag trivdes heller aldrig i Rom, den stad jag valde att lämna
för många år sedan, där de italienska männen nådde mig till bröstet i tunnelbanan). Tanken på all
teknik och leksakstonåringar i Japan har tidigare gjort mig yr. Men körsbärsträden! Jag vill gå omkring
i en äkta japansk trädgård innan jag dör.

Tillbaka till Göteborg. Staden var mitt hem i totalt 6 månader, i en period av mitt liv då faktiskt Buffaloskorna
på riktigt fanns med i flyttkartongen från Skåne, där jag växte upp. Jag kan aldrig bestämma
mig vad jag egentligen tycker om denna stad. Efter att ha arbetat på några bokförlag de senaste
åren, alla i Stockholm, har det blivit många resor till just Bok & Biblioteksmässans hemstad.
Här finns även många av de stora återförsäljarna inom bokhandeln, bland annat Bokia och JB, som
lustigt nog står för Julbocken. Jag dras alltid mot Magasinsgatan när jag är här, det är något lite avsides
med gatan som lockar (inser att gatan är en av de mest centrala men ändå). Tiden är oftast för
knapp för att bege mig upp mot trakterna kring Masthugget där jag bodde -98. Och på Avenyn blåser
det ofta, för att inte tala om de många trista affärsmän med jeans och skinnjacka som stryker
omkring där (eller här, jag sitter i detta nu på ett hotell på Avenyn och ser spårvagnarna sakta rulla
förbi utanför).

I Göteborg finns det otroligt mycket rättvisemärkt kaffe, det gillar jag. Jag gillar också att gå sida
vid sida med en slöjbeklädd kvinna, det händer inte ofta i Stockholm, en av världens mest segregerade
städer. Det säger kanske mer om var jag rör mig, men dock -jag är oerhört medveten om de
parallella världarna. I Göteborg har jag inte heller samma självförtroende som i Stockholm, det är
något ödmjukt eller ursäktande hos människorna här som aningens förvirrar mig. Inte givetvis på ett
dåligt vis.

Idag invigs Tempofestivalen och jag förbereder mig som mest, här på mitt hotellrum, för att intervjua
några av regissörerna som tävlar i priset Tempo Documentary Award. Bland annat Bosse Lindqvist
som gjort filmen “Geniet och pojkarna”. En film om nobelpristagaren och pedofilen Carleton
Gajdusek som upptäckte galna ko-sjukan hos ett kannibalfolk på Nya Guinea. I filmen ursäktar
Gadjuseks forskarkollegor honom och menar att det inte går att anklaga honom för felaktigt beteende.
Pojkarna från Nya Guinea, som Gadjusek adopterar till Usa, är ju uppvuxna i en annan kontext
där sexualiteten är annorlunda. Pytsan säger jag. Roman Polanski ursäktades också av ett antal
“kollegor” världen runt när han senast arresterades i Schweiz för ett övergrepp som han många år
tidigare begått. “Det manliga geniet” ...

Erik Gandini, personlig favortifilmare, som också tävlar på Tempo med filmen “Videocrazy” visar
det Italien som jag valde att lämna och han visar, på ett rent kusligt vis, hur nära relation samtida
överklass-Mussolinihyllare har med landets premiärminister. Filmen är eklektisk och efteråt är du
matt av intryck, missa inte.

Nu ska jag andas in lite vårkänsla och prata med Göteborgs Symfoniker om ett projekt. Jag hoppas
på kraft i musiken och jävlar anamma i luften. Göteborg, du blir aldrig min stad fast jag älskar dig
nog lite ändå.


Zandra Thuvesson arbetar som pr-konsult och projektledare åt bland annat Magasinet Filter, Frank Förlag och Addera Förlag.