Gulblekta sirenljus och hallonröda smultronställen

KRÖNIKA SKRIVEN AV VERONICA YLIKOTILA

Mitt första minne som nyinflyttad i Stockholm heter inte Sergels torg, du vet det coola stället med de svartvita rutorna som ibland visas på tv. Det heter heller inte Drottninggatan, där buffliga klädkedjor svärmar i ett hav av turister och kantas av någon enstaka white trash-butik.

Mitt första minne i storstaden stavas, Jack. En moderniserad pocketversion. Ett glansigt omslag och en leende Ulf Lundell, omringad av något försök till en 70-talistiskt grafisk inramning, i blåröd färg. Boken ingick i kurslitteraturen till den utbildning jag började på i Stockholm. Mina nya klasskamrater hittade sin Jack bland sina föräldrars tunga bokhyllor. Fint inbunden i ljusrosa romantik med minimalistisk typografi. En gedigen, tummad version där sidorna hade bleknat bort i gult, nästan fallit av. De hade läst honom ett flertal gånger, säkert både i mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet.

För mina klasskamrater var bokens innehåll som obefintliga brödsmulor i ett skafferi. För mig var boken ett gravt överviktigt skafferi, en sorts sanning. Jag trodde mig på allvar ha landat rakt in i verkligheten. En verklighet bortom Drottninggatans kameraobjektiv, folkliga munspel och trivialt strosande bland lummiga antikvariat, med kaffepåtår i små tant Gredelin-koppar. Det var som om någon plötsligt drog undan täcket och berättade för mig att så här lilla vännen, så här ser det ut. Genom boken Jack tyckte jag mig alltså ha funnit stockholmarnas riktiga Stockholm - ungdomens sorgliga slut, maffians trasiga vapen. Staden kastade färg över mig och jag såg panikslagna sirenljus som visas på tv-nyheterna och som uttalas av bistra nyhetsankare. Jag var rädd.

Tiden gick. Jag höll andan, väntade ut stadens melodrama. Trängdes på tunnelbanor, pendeltåg och barer. Frös fötterna av mig i en förort när all trafik blev inställd på grund av snökaos. På vägen hem vände jag mig ibland om för att se en skugga stanna till några meter bort. Det hände även en gång att en man saktade in med bilen för att fråga efter vägen, trodde jag. Han öppnade dörren åt mig inifrån och jag böjde mig fram för att bättre höra vad han sa. Han sa inget. Stirrade bara på min lilla kjol. Jag stängde dörren med en smäll, sprang hem till min lilla källarvåning och gömde mig bakom mina rosa kuddar.

Jag höll andan och tänkte på Jack. Jag höll andan ända tills jag kom på mig själv med att faktiskt andas. Jag hade överlevt, och jag levde. Inte alls så dramatiskt. Inga allvarliga krämpor. Hey, Stockholm var till och med rätt sjyst mot mig. Även sådär romantisk som jag en gång hade föreställt mig. Som ett skafferi som nu istället bestod av smällkarameller och hallonröda smultronställen. Skräddarsydda bakelser och storstadskvällar, i en ståtlig fasad, i en varm trappuppgång, bakom ett tryggt nyckelhål med pojkar i fluga och flickor i tyll.

Boken Jack blev för mig till slut ett sepiafärgat omslag. Som något hemskt man drömt om. Som en mardröm som mest ter sig naivt när den slukas upp av dagens ljus. I Stockholm.



Veronica Ylikotila bloggar på metrobloggen och läser just nu en kurs i Kreativt Skrivande.