Friktion

Jonas Rådberg från klädagenturen Dustbowl och nyöppnade denimbutiken Three by one skriver om bland annat dress codes i vår hittills absolut längsta krönika. Det är nästan en roman...

FRIKTION

”-Ledsen grabbar, ni är lite väl jeansiga för ikväll..”

Dörrvakten på Kharma hade sagt sitt och det var bara att hacka i sig. Det faktum att vi både hade reserverat bord med tillhörande spritbuffé, samt var ute med ytterst välkammade och trendiga representanter från ett av de varumärken vi saluförde i vår butik spelade ingen roll. Jeans var ”inte ok”. Ju mer jeans desto mer ”inte ok”. Klädda från topp till tå i LVC, Evisu, Lee Originals och Frye Boots kunde vi i min värld inte vara mer rätt. Eller dyrare för den delen.
Av dörrvaktens min att döma hade vi slagit dubbelfel innan vi ens fått känna på racket. Antiklimax var bara förnamnet. Trots alla vedermödor i form av gästliste och bordsrelaterat förarbete blev vi alltså inte insläppta. Va fan!

Vi hade under kvällen blivit bjudna på det ena och det andra av våra affärskollegor och detta skulle vara vårt sätt att få flasha tillbaka lite. Spritbord på stan hetaste ställe med allt vad det innebar i svårt ironiskt discodans, bärshink, samt utdömande av alla muppar med pastellfärgade tröjor, skjortor, scarfs och loafers. Kvällens höjdpunkt! Att det hela dessutom finansierades av företagspengar gav oss, mig, dessutom ett lysande tillfälle att gentemot ”kreti och pleti” ge ett intryck av att vara något att räkna med i krogsvängen. Detta skulle givetvis i sin tur underlätta i kön nästa gång man skulle in utan den trygghet ett företags-Amex erbjuder. Krogplanering. Lömskt? Javisst! Men klart värt det som en polare skulle uttrycka det. Paradoxalt nog var stället dessutom sponsrat av vår butik. Med jeans.

Hade varit lätt att säga ”skit samma vi drar vidare”, men det sa vi inte. Om nu sanningen ska fram så ville jag verkligen in. Säga vad man vill om stället ifråga men det var oftast ett rejält, bekymmersfritt, ös. Hög fylletolerans och damerna ska vi inte tala om. Inte för att man hade en chans eller var av minsta intresse hos de man själv gjorde närmanden gentemot, men det visste jag inte då. Den insikten lät dröja på sig ett par år. Mer om det kanske vid ett annat tillfälle. Bör kanske även tillägga att jag, av någon outgrundlig anledning vid ett tidigare tillfälle blivit insläppt och visste därför mellan tummen och pekfingret ungefär hur stället var funtat.
Denna kväll var dock vårat sällskap helt inte önskvärt på ovan nämnda etablissemang.

Att upptäcka att man är oönskad är inte alltid en helt angenäm känsla. Jag har mina polare. Behovet av att behöva ”passa in” lämnade jag samma dag jag började 8:an. Att vara oönskad på krogen innebär dock ett utanförskap av en helt annan natur. En betydligt mer logistisk präglad sådan. Det innebär planering. Val av umgänge. Storlek på gruppen. Val av ställe. Koordination, frustration och inte minst en herrans massa friktion. Jag har minst lika kul i ett varmgarage i Tumba som jag skulle ha i en skinnsoffa på slottet. Burköl eller skumpa, skit samma. Det är inte det. Saken är den att man inte orkar kliva upp i ringen mot Stockholms nattliv varje gång man ska ut och ta en bärs. Så det blir som det blir. Man sväljer stoltheten, bockar och bugar med mössan i hand. Ber om ursäkt för sin existens och innerst inne hoppas och tror man att mannen i dörren ska lägga en på minnet som en skön lirare som tog motgången på rätt sätt. En taktik som i framtiden kanske leder till att man blir insläppt just för att man är så oerhört jovialiskt lagd och därmed ingen troublemaker. Dörrvakter är människor även de och erfarenheten från mångårigt butiksarbete har lärt mig att man lägger ansikten på minnet. Vissa ansikten genererar en stark obehagskänsla medan andra kan få en att vilja ge bort sin förstfödda. Man kan inte alltid förklara varför, men så är det. Reptilhjärnan works in the most mysterious ways när det kommer till ansiktssortering med tillhörande känsloregister. Så man är trevlig. Jääättetrevlig och tror och hoppas att man därmed säkrat sin plats i det senare nämnda kartoteket. Antingen gör man så. Eller så gör man som min vän och forna arbetskamrat. Vi kan kalla honom ”Oskar”.

Jag minns det hela som i en film. Lite av en utanför kroppen upplevelse. Som ilsken erotik. Med en blick av stål och hållning som en tjackad gam stoppar Oskar sitt långfinger i munnen. Suger på det tillräckligt länge för att fånga vaktens uppmärksamhet, drar ut det i en långsam rörelse (kan ha varit snabb men i mitt minne rör sig allt i slow motion) och säger med klar stämma och en hint av östgötska:
”Hoppa upp och snurra vaktdjävel”… Ridå.

Vi fryser bilden här för ett ögonblick. För att kunna ge en fullt rättvis bild av vad som faktiskt utspelar sig här, en mörk och kylslagen höstkväll i Stockholms partycentra någon gång runt millennieskiftet måste jag gå in på en del detaljer gällande de inblandade personernas fysiska attribut. Tänker då främst på utseende och till viss del kroppsmassa. Att vi alla på fel sida sidenrepet är klädda i skitiga jeans är redan utagerat. Oskar var vid detta tillfälle aktiv i ett hardcore band ursprungligen ifrån Norrköping. Långt brunt hår, 28/32 i jeans, jeansjacka och keps. Vet ej säkert men skulle tippa att han då låg på en matchvikt på närmare 66 kilo.

Dörrvakten ifråga var klädd i svart, åtsittande kostym med tillhörande byxor. Kort, snaggat hår och ett rätvinkligt käkparti ackompanjerat av grova, pulserande halsådror. Drag som knappast blev mindre markanta när Oskar slutligen valde att dra ut sitt finger ur munnen. Matchvikt? Tja, ta Oskar. Lägg på en till Oskar så är vi nog inte helt långt ifrån sanningen. Med andra ord fullt tillräckligt för att kunna förvandla min gode vän till drinkpinne för resten av kvällen.

Så där stod vi. Kön till höger om oss studsade som parfymindränkta popcorn.Vinden började krypa innanför kläderna och i Oskars salivblanka långfinger kunde man ana neonljusen från Hotel Lydmars fasad. Inifrån Kharma bytte dj:n ifrån E-Type till Kate Ryan. Kanske behövde dansgolvet någon form av revitalisering. Vi behövde en plan B och det hyfsat fort.

Jag har på senare tid tänkt mycket på den här incidenten. Trots att det runnit en hel del vatten under broarna känns det ändå som igår. Stureplans nattliv har inte förändrats nämnbart sedan dess. Ställena är desamma även om namnen och adresserna må ha ändrats. Nya generationer står och studsar i köerna och förväntningarna på kvällen känns igen. På musikfronten har inte mycket hänt heller för den delen.
Enda skillnaden ligger i att jag numer, med vissa undantag, inte har några större bekymmer med att komma in vart jag vill. När jag vill. På vissa ställen hälsar dörrvakterna med en handskakning och på andra får jag dricka rabatterad bärs. Ibland i kombination. Stockholms nattliv har sedan ett tag tillbaka släppt garden och istället välkomnat mig i en varm kram. Fredspipan är urrökt och utbytt mot Marlboro Menthol. Några av de jag tidigare ansåg vara muppar anser jag idag istället vara jävligt reko. Kort och gott kan man konstatera att mitt slirande runt Stureplan anno 2009 är förhållandevis friktionsfritt.

Jeans är på de flashiga ställena nu för tiden lika vanligt som…vad som helst som är väldigt vanligt. I dag är modemedvetenheten så pass hög att man vet när ett par jeans eller ett par sneakers kostar mer än en hel kostym. Jeans är inte längre laddat med någon som helst form av värdering eller attityd. Dresscodes existerar tack och lov knappast längre och gör de det är de uppfunna på plats beroende på att man vill porta en viss individ snarare än en hel målgrupp. Inget av detta är någon nyhet. Kan låta fånigt och inte så lite krystad Niklas Strömstetdtsk(?) nostalgi, men det bör föras till protokollet att det var långt ifrån enbart Kharma som hade problem med jeans för 8-9 år sedan.

Den sydeuropeiska skolan lär oss att jeans ska vara himmelsblå, trashade och belamrade med en uppsjö av kontrasterande sömmar och blänkande metall. Där det ursprungligt tänkta maskulina budskapet i färg och form istället slår över till en glättig överdesignad gröt med närmast feminina förtecken.
I Mellaneuropa raidar man närmaste militärförråd i jakt på knappar och typsnitt. Fickor läggs till här och var och för överdelarna går färgkorten i khaki, grått, svart, oliv och sand.
I den kalla nord läggs ingenting till. Här drar man snarare ifrån. Som en enkel espresso utan socker. Helst utan kopp.

Oavsett skola är allt ok. Punken är död. Så Oskar, this one goes out to you...

Jag lovar att inte glömma Marlon Brando! Musikerna, författarna, konstnärerna, upprorsmakarna. De oönskade och obekväma. De som ifrågasatte gamla värderingar och skapade nya. De som alla bar jeans just för att det inte var ok. De som kom före oss. De som inte heller skulle ha blivit insläppta på Kharma. De som knappast kunde bry sig mindre.

Jag lovar att alltid bära jeans, suga på mitt långfinger och be den dörrvakt som inte vill ha mig på sin krog att fara och flyga.

Fast kanske inte direkt i ansiktet
.
Jag är fan 31! Jag orkar inte börja om från början nu när det flyter på hyfsat ok…

/Jonas Rådberg