Grandpa

Me, myself and Marc
Krönika av Karin Falk, modevetare och modeskribent


Förra gången när världsekonomin skakade visade Marc Jacobs sin numera klassiska grunge-kollektion med lager på lager, rutiga skjortor och långa kjolar. Som modevetare tror jag inte på den seglivade teorin om att just kjollängd och konjunktur skulle höra ihop, däremot tror jag att lågkonjunkturen kan ha sina fördelar även för en modebransch som håller andan under inställda visningar. Som Carine Roitfeld, chefredaktör på Vouge Paris, sammanfattade det i en CNN-dokumentär nyligen: ”When it`s more difficult you have to be more creative”.
I tider av kris, när konsumtionshets och it-bags har bytts ut mot signaturplagg och recession-chic, blir det kanske också tydligare hur vi förhåller oss till mode som inte bara är yta, utan identitet och innehåll.
På omslaget till boken Stil och Politik, som pryds av författarna själva, avslöjas just två förhållningssätt eller positioner gentemot mode, ett direkt och ett indirekt, ett intresse och ett avståndstagande. Barbro Hedvall i prydlig jacka, smickrande polo och smycken, Göran Greider i svart t-shirt och skogshuggarskjorta.
Gemensamt menar de att budskapet sitter i kläderna, men precis som modevetaren Yuniya Kawamura hävdar så handlar mode inte bara om enskilda plagg. Snarare är mode en idé i vårt medvetande: ett system av symbolisk produktion. Sett ur det perspektivet kan mode vara allt ifrån konst till klassmarkör, en kulturyttring bland andra eller ett performativt identitetsprojekt.

För mig är mode inte minst minnen. Jag har, i likhet med Barbro Hedvall, alltid sett kläderna. Mormors blommiga förkläden och farmors stärkta kragar, en fråga om karaktär lika mycket som stil. Mammas lila sidenbyxor med broderad jacka till, så snygg hon var i den, så tjusig bredvid pappa i kostym. Jag klädde ut mig och upp mig i hennes kläder, längtade efter att växa i dem, men bar aldrig några av de där plaggen när jag väl hade gjort det. Hade ibland likadan klänning som min storasyster och hon hatade det medan jag, mer än något annat, ville ha ett par ljusblå sandaler precis som hennes.
Vissa minnen blir man oskiljaktig ifrån: en klänning som också är en förväntan, en kappa som placerar lite extra mod mellan mig själv och omvärlden, ett par höga klackar som jag går både till och hem från Tranan i, för att bevisa att de inte alls är obekväma. En svart favorittröja som försvann, saknar den som man saknar en känsla, tillsammans var vi ju oslagbara. Med mode öppnar jag dörren till en annan verklighet, minns långa nätter och en plats i solen, förutsätter ibland att andra också ska förstå, en markering utan ord om den man är eller vill vara.

Bland mode jag alltid kommer komma ihåg har Marc Jacobs markerat några milstolpar, från butiken på Bleecker har jag burit hem den perfekta presenten, en efterlängtad väska, en enkel t-shirt som blev början på något nytt. Högst personliga modeminnen som också blir del av en större modehistoria, jag gillar Marc för att han alltid gör något oväntat. Precis som jag bland vårens alla rosa nyanser väljer chockrosa för att det var avantgardedesignern Elsa Schiaparellis signaturfärg, eller köper ballerinaskor från Chanel för att Coco demokratiserade modet, frigjorde kvinnan från korsetten och gjorde den lilla svarta till en odödlig klassiker. I stunder av tvivel tänker jag på Diana Vreeland och hennes eskapistiska förslag om allt ifrån diamanter till 20talsklänningar, under rubriken Why Dont You? i Harpers Bazaar. Vreeland hade inget förhållningssätt till mode, hon var mode, och i sin biografi DV skriver hon om sin otroliga uppväxt, fascination för hästar, möten med Twiggy , Chanel och Jackie O, och om sitt jobb på The Metropolitan Museum of Art. Med andra ord; de mest fantastiska modeminnen, och med hennes egna: fashion, fashion it was always fashion.