Grandpa

Min kompis försvann.
Krönika av Andreas Wilson

För en tid sedan skakades min vänskapskrets av en oroväckande händelse. En av våra nära och kära, vi kan kalla henne Josefine, var plötsligt försvunnen. Eller åtminstone trodde vi det, eller åtminstone trodde vissa det och fick andra att tro det. Låt oss ta det från början; hon skulle börja jobba vid tolv. Vid halvettiden blev jag uppringd av en gammal klasskompis och gemensam vän. Vi hade inte pratat på ett tag så efter ett kortare kallprat kom han till sitt ärende.

– Har du Jossans portkod.

Ja, jo det hade jag ju men det verkade kanske lite märkligt att han ville ha den just då.

– Hennes butikschef ringde mig just och sa att Jossan inte har dykt upp på jobbet idag och hon inte svarar på mobilen. Så hennes chef tänker gå hem till henne och ropa in genom brevinkastet. (Tystnad) Alltså det är ju säkert inget, men…

Jag tänkte likadant, det är ju säkert inget, men. Han fick portkoden och jag återgick till mitt. Dagen därpå sprang jag på Josefine i joggingspåret och sa något i stil med att det var skönt att hon var återfunnen.

-Va! Ringde dom dig också! Hon berättade att hon hade kommit till jobbet vid tio i två, så hon var i god tid till sitt skift. Hon kände sig pigg och fräsch efter ett träningspass då hon möttes av sina kollegor som tårögda kom rusande emot henne.

– Där är du! Du lever. (ropandes in mot butikens lager) Hon lever!
-Eh, jaa.
– Vi trodde att det hade hänt något när du aldrig dök upp.

I efterhand är det ju lätt att se vad som hänt. Hon hade misstagit och trodde att hon började klockan två och inte klockan tolv och därför gått och tränat och inte haft täckning på mobilen, logiskt. Arbetskamraterna hade däremot trissat upp varandra att tro att något var fel. Så till den grad att dom ringt runt till halva hennes bekantskapskrets, knackat på hennes dörr, kikat genom hennes brevinkast och dessutom börjat ringa runt till olika sjukhus för att höra om dom fått in nån med Jossans signalement.

Vi skrattade åt det (så här i efterhand) absurda och överdrivna i kollegornas handlande men man måste ju ända säga att det är fint med människor som bryr sig. Att Josefin inte kunde vara saknad i ens två timmar utan att en omfattande räddningsaktion drar igång. Det fick mig att börja undra hur länge jag själv skulle behöva vara ”försvunnen” innan någon skulle reagera. Och när dom då äntligen kom sig för att fråga, ”Andreas, var det inte länge sen man såg honom?” vad skulle dom vidta för åtgärder? Skulle det letas fram portkoder, ropas i brevinkast eller sättas upp ”Saknad, har någon sett honom”-lappar på Grandpas skyltfönster? I would think not! Mer troligt skulle nån efter en del övervägande dra iväg ett sms – Gör du? Jag tror att jag i förebyggande syfte, för min egen säkerhets skull vid händelse av ett oväntat försvinnande bör skaffa lite mer oroliga kompisar. Ett gäng som på ett gruppdynamiskt härligt sätt hetsar varandra att tro att det värsta redan hänt. Som inte drar sig för att gå skallgång om man är 5 minuter sen till en träff. Det är förstås sådana vänner man ska ha.

Den här krönikan skulle egentligen handla om en resa som jag, liksom 40 000 andra svenskar, gjorde till Thailand över julen. Det har den inte gjort. Får kanske anledning att återvända till ämnet vid senare tillfälle, om jag kan komma på något sätt att knyta ihop västerländsk turismexploatering med obetingat firande av religiösa högtider.

Till dess,
tack och hej.

Andreas Wilson är väl kanske mest känd för sin roll i Ondskan. Han har även medverkat i diverse pjäser, är en omtyckt Grandpa-stammis och självklart en fröjd för ögat.