Grandpa

Avtryck
Krönika av Saša Antic

Vad är livet? Kort, underbart och nästan alltid fantastiskt skulle jag säga. Så mycket att göra, men så lite tid…

Härom veckan blev det klart att Madonna förlänger sin Sticky & Sweet turné och planerar en spelning på Ullevi i sommar. Jag pratar med min mamma i telefon och hon nämner att hon läst i tidningen att det var 19 år sedan Madonna spelade i Sverige.

Mamma: - Jag såg att Madonna kommer till Sverige i sommar.

Jag: - Aa, jag såg det, kul!

Mamma: - Tänk jag läste också att det var 19 år sedan som hon var här, kommer du ihåg när du var i Göteborg och såg henne då?

Jag: - Ehh, ja, men shit var det verkligen 19 år sedan jag var där?

Mamma: - Haha, ja, Saša det var det… tiden går fort. Livet går fort.

19 fantastiska år har alltså passerat som om det vore två månader typ! Jag fattar först ingenting. Va fan har jag gjort under alla dessa år?

Jag sätter mig ner och funderar. Blir sittandes en lång stund. Stirrar ut genom fönstret. Dagen till ära spöregnar det och trädets nakna grenar utanför mitt fönster piskar i vinden. Som att förstärka känslan av åren som passerat och aldrig mer kommer åter. Minnena sveper förbi som om det inte fanns någon morgondag. Bra minnen, mindre bra minnen; Kul minnen, tråkiga, glada, sorgliga. Fest och död.

Jag är sjukt rädd för döden. Ni vet, så där rädd så jag egentligen inte kan prata om det. Varje gång jag ser en gammal människa på tunnelbanan eller på bussen vill jag bara gråta. Nåja, kanske inte varje gång, men ofta. Snart är det jag som är den gamla mannen som har svårt att kliva av bussen. Den gamla mannen som är välklädd med käpp och glasögon. Den gamla mannen som snart ska dö.

Jag är inte rädd för själva dödsögonblicket, även om jag inte vill tänka på det, men tanken på att vi alla den vägen ska vandra ”av jord är du kommen, av jord skall du åter varda”, får mig fullständigt spak!
Att jag, du och alla som jag känner idag ska försvinna från jordens yta är en svindlande tanke. Jag kan liksom inte föreställa mig det scenariot. Att livet ska fortsätta här utan mig. Den tanken kommer jag aldrig att förlika mig med.

Eller?

Ingmar Bergman sa en gång att han gjorde filmer om döden för att förlika sig med den. Det ligger någonting i det. Bergman visste att han skulle leva kvar genom sina filmer. Då han visste att döden var nära sa han också att han tyckte att det skulle bli skönt, för nu så skulle han äntligen få träffa sin fru som han hade saknat så.

Jag har funderat. Nu är ju jag är ingen regissör. Jag gör inte filmer och kommer förmodligen aldrig göra det heller. Jag tror inte heller att mina stylade bilder och diverse reklamjobb kommer att få mig att förlika mig med döden. Göra det avtryck som innebär att mitt minne lever kvar i generationer. Så det måste finnas andra vägar.

I min vänskapskrets är det fullt av barn. Fullt av små minikopior av alla mina vänner. Alla dessa kids kommer bära med minnet av mina fina vänner långt in i framtiden. Själv har ingen minikopia av mig själv. Ännu. Det krävs ju trots allt två om att få till denna lilla skatt. Men jag ger inte upp. Jag har en längtan. En stark sådan. Så förhoppningsvis kommer en mini Saša rulta runt på söders höjder förr eller senare.

Och då, men bara då kommer jag att förlika mig med döden i lugn och ro.


/Saša Antic

Saša Antic är frilandsande stylist och inredare.