Grandpa

Jul


Henrik Boman, basist i bandet Unisex, skriver om julen.


Få saker har så hög igenkänningsfaktor som julen. Det känns väldigt bekant varje år den dyker upp, lite som man har gjort det förut. Få saker får en också att känna sig så sjukt stillastående och outvecklad som person. Det är en klocka som varje år dras ett år tillbaka i tiden och man tänker ”men vänta, gjorde inte vi exakt det här förra året”? Inte typ, utan just exakt. Farmor, när du gav mig en handduk förra året som storleksmässigt på sin höjd kan göra rent halva min hand, sa du inte då också ”det går ju åt sådant där” varpå jag generat svarade”, ja det går ju åt sådant här”. I själva verket tänkte jag i år och sex, sju år tillbaka ”vafan ska jag göra med den här trasan?” Men det är jul så man biter ihop.

Farmor är konsekvent med sina handdukar men förövrigt så är väl bara presenterna som har förändrats genom åren, eller ska jag säga avtagit. Det har gått från ett berg av spontana saker till ”vad önskar du dig? Till ”Vi ses kl 14 så får du visa vad du vill ha i år”. Jag tycker inte om att få saker. Jag kan tom som vuxen tycka att det är ganska genant att man som passerat 30 ska ge/få saker av någon som är en bra bit över 60. Jag vet inte vad jag ska säga, om jag ska agera lyriskt eller bara skicka på ett litet leende, för vi alla visste ju vad paketet innehöll. Det var något jag behövde, som du gav mig för att jag sa åt dig att ge det till mig, inte för att du ville, inte för att jag heller ville men för att det är jul.

I år hade jag, för att röra om lite i grytan, gett en valmöjlighet. Jag behövde ett par skor antingen ett par röda höga Dr Martens eller ett par Jodhpurs, inget konstigt, Martens eller Jodhpurs. Det är väldigt julenligt att ge två alternativ för det blir både rätt och fel vad man än bestämmer sig för, precis som julen,Rätt men ändå lite fel.
Ett par Dr Martens: En klassisk sko som håller i alla väder. Snygg, fotriktig och funktionell samt går att matcha till det mesta. Dom kan ställa till det för dig om du med ett par uppvikta jeans och en rutig skjorta snubblar in i någon derbyuppgörelse. Det blir, oavsett hur ointresserad du är av fotboll, plötsligt dags att välja sida. Hade du knatat förbi med ett par Jodhpurs hade det inte varit några problem. Du hade dragit en vals om någon häst i en lada längre bort på hammarbyfältet, kanske fått höra ”bögjävel” men sen gått ganska obemärkt förbi. Det finns också något jobbigt göteborgskt med röda Martens, något klämkäckt men annars, fina skor. Jodhpurs baksida är väl just hästparalellen, att det är en ridsko men annars också en fin sko som passar sig fint till ett par sletna Levis.

Jag visste att jag precis som ett barn skulle bli glad och samtidigt lite besviken över min present men jag var för första gången på länge lite nyfiken, skulle jag öppna 2009 som huligan eller som en ridpojke. Vi satte oss kring granen och paketen delades ut. Jag fick fyra, inget i närheten av att kunna innehålla ett par skor. Jag började ana oråd. Hade min uppgift varit för tuff? Hade det varit så svårt att välja att dom helt enkelt gett upp? Mycket riktigt. I ett kuvert låg det lite stålar och texten ”så kan du själv välja”. Jag blev såklart glad men också lite besviken, precis som alla barnen runt om mig som också fått ”typ” det dom önskat sig men ändå inte.
Jag har efter lite övervägande bestämt mig nu, jag skippar fighten och hackar i mig ett möjligt ”bögjävel” 2009. Det blir ett par Jodhpurs som jag ska vårda och hålla fräscha, så tack farmor för alla puts-handdukar, väldigt förutseende.

Henrik Boman