Grandpa

Vad jag skriver om när jag skriver om mode...


-Erik Wingfors copywrigter på reklambyrån Jung von Matt, försöker förhålla sig till begreppet mode...

Det är någonting med december som gör mig ledsen och nedstämd. Kanske för att jag är kräfta, en känslig kille som Pekka Heino och Johannes Brost. Den tunga molande smärtan inom mig vill liksom inte försvinna.
Men det är just sådana här dagar som man ska hänge sig åt konsumtion.
Köpa ett snyggt klädesplagg; en ny kavaj eller en skjorta. När Keats kände sig hopplös och eländig tog han alltid på sig en ny skjorta.

För att hejda min skenande ångest beger jag mig till Grandpa-butiken på Fridhemsgatan. Det är en så kallad “uppcoming area” har jag läst.
En del av Kungsholmen som är på gång, helt enkelt. Rålambshovsparken är fortfarande en jävla sörja efter Rhapsody in Circus. Betande mammutar har trampat omkring i geggan utanför tältet. Hundratals människor har stått väntat på att de ska sänka ner Robert Wells, uppochned, spelandes på en brinnande flygel, samtidigt som bröderna Bronett skjuter upp små hundvalpar ur kanoner. Sådana otyg sätter sina spår.

Men området runt Fridhemsplan är hett numera. Inte minst tack vare Grandpa-butiken. Jag tänker att det är där Mats Rubarth handlar sina kläder, ni vet han som är Sveriges bäst klädde man. Personligen har jag har alltid tyckt att Håkan Nesser ser väldigt trevlig ut. Men det är Mats Rubarth som klär sig bäst, säger de som vet.

Jag ser honom på stan ibland, och i ärlighetens namn har jag aldrig tänkt på vad han har på sig. Men jag gillar Mats Rubarth som fotbollsspelare. Han är en spelartyp som det finns alldeles för få av i Sverige, men som tyvärr aldrig lyckats slå sig in i landslaget. När jag ser honom vill jag gå fram och säga att han måste vara mer fokuserad. Att han har för många andra intressen. Kolla Kim Källström och Erik Edman, vill jag säga. De lever fotboll. När de här killarna kommer in på Mc Donald´s och det finns en fotbollsrelaterad meny, då är det den som gäller. Inga krusiduller. Och Anders Svensson. Han sitter och klistrar in sådana där samlarbilder i album. Han har ett jävla fokus.

Nej, framgångsrika idrottsmän spelar inte Badly Drawn Boy innan matcherna. Det ska vara Glennmark, Eriksson och gräva guld i USA. Det ska köras över fåglar och begrava dem. Daniel Andersson ska inte vara fashion. Han ska slå sidledspassar och käka Dextrosol.
I vårt mest älskade landslag ska det inte knarkas och horas och köras sulfinter som nere på kontinenten. Det är för mycket rock´n roll.

Men Mats Rubarth är bäst klädd, säger de som vet.

Inne på Grandpa är stämningen som vanligt uppsluppen och gemytlig. Det luktar Claire Wikholm, en sötaktig pikant doft som följer mig vart jag än går i lokalen. Jag konsulterar personalen men de vill inte kännas vid någon Claire Wikholm-doft. Det kan lukta lite mumma ibland, erkänner de, men den där doften du pratar om, den måste vara inbillning. Jag köper en rutig skjorta och en halsduk som matchar min gråa tweedkavaj. Och en stilig konferensknullarväska i brunt läder.
Ångesten är som bortblåst.

När jag kommer ut på Fridhemsgatan dyker doften upp igen. Det är lite som när man har trampat i hundbajs och upplever små pustar av odör.
Men det här luktar inte illa. Det luktar Claire Wikholm.


/Erik Wingfors, copywriter på Jung von Matt