Inlägg
På väg till Washington DC för att tala på en konferens under temat Clothing & Conscience. Mode och medvetenhet – går det ihop? Jag vet att det går utmärkt men det finns alltid risken att inte göra sig förstådd eller bli medvetet provocerad och är därför en smula nervös. Gillar annars att snacka, utan att slå fakta om textilindustrins hemska baksidor i huvudet på någon. (Informerar gärna!) Pekar helst inte ut syndabockar eller lägger allt ansvar på konsumenten. Eller på enskilda företag heller för den delen. Skuld är aldrig konstruktiv. Kunskap är däremot. Jag ska till DC för att berätta om hur vårt företag bygger upp ansvarsfull textilproduktion, eftersom det finns många som gärna handlar och agerar medvetet. Det finns en efterfrågan. Vi står för ett utbud. Fast det är inte alltid lätt att veta vad som menas med medvetna val och hur man gör dom.
Luftgropar när man flyger gör mig alltid nervös och väldigt medveten om hur lite vi kan påverka vår omvärld och allt som händer. En känsla av utsatthet och vanmakt. Väldigt själviskt blir det i alla fall. Jag har ju köpt biljetten och valt att åka med. Flyget är en av de största miljöhoten som vi människor har lagt oss till med. 2-3 % av världens samlade koldioxidutsläpp kommer från flyget. Jag har aldrig köpt en utsläppsrätt. Planterat träd och årskort på Sj är så nära kompensation jag kan komma. Men under de där sekunderna med turbulens i luften tänker jag bara på mig själv och rädslan för att dö. Osannolikt. Det är ju farligare att åka bil. Pest eller kolera för miljön i och för sig. Men vi måste ju ta oss fram på något sätt.
I USA kör man till precis allting, som en del av livsstilen. Helst fler än två bilar om man har råd. Om bara altenativa bränslen på allvar började rullas ut på marknaden - då finns det hopp även för jänkarna. (Eller en nätt liten underskrift av Kyotoavtalet).
Det där med beroende är läskigt. Läste nyligen en artikel om att vi i världen nu signat upp oss på över fyra miljarder mobiltelefonabonnemang. Det är fantastiskt hur vi utvecklar kommunikationen; på både sociala och ekonomiska plan. Mobiltelefon t ex, förenklar för dem som inte har talet, möjliggör nya arbetstillfällen inom produktion, innovation och design och hjälper människor att bygga upp egna affärsverksamheter i fattiga regioner. Tekniken är härlig men också farlig. Hur ofta är den hållbar? Hur ser arbetsmiljön ut på fabrikerna som tillverkar senaste Sony Eriksson modellen? I gruvorna där metallerna bryts? (Sådär faktiskt.) Räcker jordens resurser till för all ny teknik, alla nya prylar, kläder, fordon? Och fortfarande dessa mängder olja som krävs. Tar företagen ansvar för allt de förbrukar och utnyttjar? (Fair Trade Center har intressant studie om våra mobiler, fairtradecenter.se). Just nu förbrukar jag själv 0.039 liter bensin per mil, på väg tillbaka från Washington. Till DC är det 6550 km en sträcka. Totalt blir det 511 liter bensin tur och retur. Per säte.
Ovissheten slår lock i öronen. Hur länge pågår racet till toppen? Vinsten vinner över rädslan. Men hur rika kan vi bli innan vi förlorar allt vi har? Finanskrisen i US talar sitt tydliga språk; det finns ett tak, ett slut på partyt, där man i bakfyllan bestämt säger att det aldrig ska hända igen. (Varför lär vi inte av historien.) Men vem ska bryta trenden? Alla har såklart ansvar för sina egna handlingar, det går inte att låna mer än man kan betala tillbaka. Dvs det borde kanske inte gå. Men så länge någon tjänar på att låna ut så kommer vi ha svårt att stå emot. Vi vill ju så gärna ha lite mer, känna oss lite bättre i senare modeller, dyrare bostäder och vackrare utseenden. Hur var det nu med konsumtion som livsstil? Är vi medvetna om hur vi själva lever? Det är svårt att ta in allt.
Skulle dock hela mänskligheten konsumera som vi svenskar och jänkare gör krävs tre jordklot för att förse oss med resurser. Vi har ETT. Ett klot där de flesta vill ha bättre miljö, bättre ekonomi och bättre framtid. Funkar ekvationen? Vem ska stå för kostnaden och den tid det tar att hitta alternativa lösningar till de allt för ofta destruktiva uppfinningar vi människor roar oss med. Hur kan vi få en fungerande, lönsam och hälsosam handel där alla går hem som vinnare: morfar som startade butiken, sonen som köper kläderna, fastern som sydde plagget, brorsan som plockade bomullen, systern som löste distributionen och mamma jord som står för våra livsviktiga naturresurser?
Konferensen i DC blev en lyckad tillställning. Hoppfull. Att fokusera på vad som faktiskt görs hellre än det som redan är sabbat är en positiv och en välbehövlig trip. Fashion Fights Powerty var ett deltagande nätverk. De jobbar med nya designers så väl som etablerade; gemensamt är att alla vill medverka till en positiv utveckling. Utan att kompromissa med kreativiteten eller sitt intresse för mode. För dem står re-use och re-design i fokus.
Ann Thorpe, författare till ”The Designers Atlas of Sustainability” lyfter fram flera exempel på hållbar design och vikten av mänsklig aktivism. Absolut boktips! Malin Eriksson från Rena Kläder är ett levande uppslagsverk. Kolla deras hemsida: renaklader.org där textilindustrin och dess företag hamnar under lupp.
Svenska Nudie snackade på konferensen, de jobbar aktivt med att ta in ekologisk bomull i flera av sina modeller och har en långsiktighet i sitt sätt att producera.
Vi på Dem Collective fick mycket positiv respons på vår nya jeansproduktion. Första modellen lanseras på Prêt a Porter i jan, ett exklusivt antal går till den svenska marknaden redan innan nyår. Ett möte med världsbanken klämdes även in i schemat. (Som kräver ett helt kapitel för sig).
Kanske är mina 511 liter bensin försvarbara på något sätt. Vill man förändra gäller det att vara med lite överallt, hålla sig uppdaterad och samtidigt se att det man tänker/handlar/säger kan göra skillnad. Så det inte blir för tungt. Att göra aktiva val är ett ständigt avvägande - svårt och tidskrävande men verkligheten överträffar oftast dikten. Det är skönt att veta, att inte känna sig lurad. Ett medvetet val stärker självkänslan. Rädslan i luftgroparna kommer alltid att finnas – det är onaturligt för oss människor att flyga. Vilket är ganska bra att bli påmind om ibland.
Sincerly
Karin Stenmar
/DEM Collective
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar