Inlägg
Cecilia Steiner jobbar som Visual Merchandiser på PUB och skriver bloggen Fashion Affair på PUB.se och Stureplan.se. Hon drev butiken Le Shop Stockholm 2003-2008.
Jag började skriva om konsumentmakt. Om att Du har framtiden i dina händer, att det är Du som bestämmer, att Du har makt - en väldigt stor sådan. I varje litet val du gör utövar du den här makten, även om du skulle avstå konsumtion så gott som helt och hållet... Och så vidare. Men det blev så tungt och tråkigt. Det är sensommar och jag vill krama ur den sista glädjen ur vår härligaste årstid, så vi ägnar oss åt något annat; konsumtion som skedde för länge sedan, idag en mycket åtråvärd sådan.
Så här är det. Min mamma har alltid haft bra smak, åtminstone så tilltalar hennes smak mig väldigt mycket. Jag brukar bläddra i hennes gamla fotoalbum så fort jag får chansen och drömmer mig bort, till en vind där allt detta magiska skulle ligga samlat och bara vänta på mig att återupptäcka det. Jag skulle uppskatta det så. Jag skulle väcka de gamla avsomnade plaggen och tingen till liv igen. Men tyvärr så stannar det vid just en dröm.
Hmmm. Mamma gav bort alla sina silversmycken, från 60-tal till 90-tal, till en gammal flamma till min bror. De var ihop ett tag på 90-talet. Mamma använde guldsmycken på den tiden. Jag med. Så hon trodde liksom inte att de skulle komma till användning hemma hos oss igen. En generös och fin tanke, men jag tror att hon ångrar sig lite nu. Fast framförallt så ångrar jag det åt henne. Mitt smyckesarv är ju på villovägar.
Hmmm. Hur många gånger har jag inte raidat loppmarknader, second hand-krypin och ebay för att finna det perfekta gamla smycket? Massor av gånger. Och så när jag stolt visar upp mitt fynd för mamsen så skrattar hon lite förläget och säger att precis en sån hade hon också… I riktigt silver, jaaa. Med lika stor kula. Jaaa. Men den har hon ju givit bort. Jaaa.
Det lustiga är att samma procedur upprepar sig som en gammal vinylskiva när jag köper kläder och skor, det behöver inte ens vara vintage. Jaha älskade mamma. Du hade en sån, nästan en sån, något liknande en sån? Men fint! Fram med det då bara.
Men icke. Mamma har, förutom att ge bort smyckena, slängt det mesta av sina gamla kläder och skor. För i skrotningsögonblicket trodde hon aldrig att någon någonsin skulle vilja sätta på sig något dylikt igen.
Skärpen har hon som tur är sparat. Mamsens midjemått har åtminstone gått i arv till mig, så jag har helt enkelt kidnappat så gott som alla skärp, man får vara glad för det lilla! Visst skulle hon vilja ha tillbaka några, men då slår jag dövörat till. Finders keepers. Jag har förvisso fått en banan-dress också (en bomullsoverall med banantryck på), den hade hon minsann sparat. Härlig och het som sjutton i teorin men inte i praktiken, den satt inte alls fördelaktigt på mig, så den gills faktiskt inte. Hmmm.
Det flummiga är att jag ser historien upprepa sig. När jag har gått igenom mina egna plagg som finns i lådor i källaren och på mammas vind så baxnar jag ju ibland av innehållets fulhet. Och jag har själv inte alls lätt för att göra mig av med saker, tvärtom, det är det enda sortens spara jag behärskar med bravur. Men trots det, så är det ibland väldigt nära att vissa saker hamnar i onåd. Men jag tänker på framtiden och hejdar mig. En dag kommer någon annan i min nedåtgående genbank att skratta och skatta sig lycklig.
Modet går i evighetscykler, allt kommer tillbaka i sinom tid. Den som spar, han har. Förutsättningen för den här typen av bevarande heter kvalitet. Ett bra plagg kan ha en livslängd på väldigt många årtionden, rentav mer än ett sekel, och smycken för all tid och evighet.
Och nog är det roligare att kunna spara något som du en gång tyckte var det finaste som fanns, istället för att bara kassera det? För även om du själv kanske inte kommer att vilja använda det igen så kommer garanterat nästa generation att vilja göra det. Dina gamla avlagda paltor kommer att bli högvaluta på nytt, var så säker.
Men det är klart att platsbrist kan vara en faktor i en compact living-verklighet många stadsbor känner till alltför väl. Men hemligheten är att bara bevara det gottigaste, strunta i slit- och slängkläderna och spara det som verkligen är något att ha.
Och här är vi ju faktiskt tillbaka där vi började, vid konsumentmakt. Men vägen hit blev lite roligare bara. Personligen tycker jag att man ska använda den genom att konsumera klokt. Välj kvalitet när du gör dina inköp, nyttja de skatter som redan finns och se till att lämna några nya efter dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar