Inlägg
Alla gör det. Ja, till och med tjejerna och grabbarna på Grandpa gör det. Använder sig av PR- eller reklambyråer för att påverka sina kunder. Inom politikens värld kallas det för lobbying.
Lobbying handlar om att försöka påverka politiska beslut genom direktkontakter med politiska och skapa opinion via medierna. Lobbying kan vara bra. Den kan främja demokratin. Om mångas röster hörs i mediebruset blir den politiska debatten mer allsidig och förhoppningsvis de politiska besluten klokare. Men lobbying kan också vara bajs. Baksidan med lobbyism är att arbetsmetoderna ofta sker ofta i det fördolda och att alla röster inte har råd och därmed möjlighet att påverka.
Hur gör ni då för att påverka våra politiker? Jo, för att kunna bedriva ett effektivt lobbyingarbete måste ni först veta vilka ni ska påverka. Är det riksdagen, regeringen, statshuset, kommunalhuset eller partierna som är rätt instans att vända sig till? Och vilka är de personer ni bör kontakta först? Generellt gäller att man bör undvika att spilla krut på att kommunicera brett, exempelvis med riksdagens alla 349 ledamöter. Man bör inte heller bränna broar genom att ta kontakt alltför tidigt. Kontakta beslutsfattarna först när ni verkligen trängt in i sakfrågan, kartlagt alla relevanta ställningstaganden och bestämt exakt vad vi vill säga.
Det är inte en slump att de PR-byråer som sysslar med politisk påverkan anställer personer som tidigare har arbetat inom regeringskansliet eller riksdagen. De vet helt enkelt vilka händer man ska skaka och ryggar man ska dunka.
En annan välbeprövad metod är att påverka genom massmedia. Att få till ett buzz kring en fråga i media kan vara mycket framgångsrikt. Om inte annat brukar politiker ha svårt att värja sig mot ”folkstormar. Ibland kan det räcka med 15 vykort från upprörda medborgare för att man som politiker ska tolka det som frågan är het ute bland folket.
Som jag tidigare skrev finns det också demokratiska problem med lobbying. Politisk påverkan bedrivs alltför ofta utan tydlig avsändare. Risken finns dessutom att pengastinna särintressen skaffar sig inflytande på bekostnad av allmänintresset. Men problemet är inte att de resursstarka lobbar, utan alla de som inte gör det.
Med jämna mellanrum väcks frågan om regler för lobbyister och deras verksamhet i Sveriges riksdag. Det senaste förslaget som kom för en kort tid sedan går ut på att lobbyister som rör sig i riksdagen sak akriditeras. Förespråkarna menar att en sådan lista skulle ge mer transpararens om vilka som befinner sig i riksdagens lokaler och utför sitt arbete.
Problemet med detta förslag att det bara gäller lobbyister som är i riksdagens lokaler. Smarta lobbyister som vill undvika allmänhetens insyn bjuder förstås in riksdagsledamöter till möten på annat håll.
Jag och många med mig är kluven i frågan. Å ena sidan kan det finnas en poäng i att reglera lobbyingen, och på så sätt ge allmänheten en ökad insyn om spelet bakom motionsskrivande och beslut. Å andra sidan kan ackreditering leda till att vissa lobbyister får företräde till maktens korridorer framför andra medborgare.
Det kan nämligen vara svårt att dra en skarp gräns mellan professionella lobbyister, ideella organisationer och enskilda medborgare. Ideella organisationer kan, liksom engagerade medborgare, mycket väl också vara lobbyister. Lobbying handlar ju om att påverka politiska beslutsfattare i olika frågor, och det är något som vi sett otaliga exempel på att ideella organisationer och enskilda medborgare gjort med stor framgång.
Ett bättre sätt att ge medborgarna insyn i intressegruppers påverkan på politiker vore att tvinga politikerna att redovisa vad de blir bjudna på.
Men kom ihåg, oftast krävs det inte en stor plånbok och professionella lobbyister för att påverka politiska beslut. Goda argument och ett stort engagemang räcker långt.
Dan Lundqvist Dahlin
Pressekreterare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar