Lost in Göteborg

KRÖNIKA SKRIVEN AV ZANDRA THUVESSON

Lost in Göteborg. Staden som aldrig varit min. Visst, att jag skulle känna mig som Scarlett Johansson
i Sofia Coppolas film är en överdrift - Göteborg är inte på något vis så främmande som jag föreställer
mig att Tokyo skulle vara om jag kom dit. Jag har aldrig längtat till Tokyo förrän ganska
nyligen; vilket av biologiska skäl kan bero på att jag är ganska lång, 1.80 cm, och vem vet, kanske 1
promille av japanerna når så högt upp (jag trivdes heller aldrig i Rom, den stad jag valde att lämna
för många år sedan, där de italienska männen nådde mig till bröstet i tunnelbanan). Tanken på all
teknik och leksakstonåringar i Japan har tidigare gjort mig yr. Men körsbärsträden! Jag vill gå omkring
i en äkta japansk trädgård innan jag dör.

Tillbaka till Göteborg. Staden var mitt hem i totalt 6 månader, i en period av mitt liv då faktiskt Buffaloskorna
på riktigt fanns med i flyttkartongen från Skåne, där jag växte upp. Jag kan aldrig bestämma
mig vad jag egentligen tycker om denna stad. Efter att ha arbetat på några bokförlag de senaste
åren, alla i Stockholm, har det blivit många resor till just Bok & Biblioteksmässans hemstad.
Här finns även många av de stora återförsäljarna inom bokhandeln, bland annat Bokia och JB, som
lustigt nog står för Julbocken. Jag dras alltid mot Magasinsgatan när jag är här, det är något lite avsides
med gatan som lockar (inser att gatan är en av de mest centrala men ändå). Tiden är oftast för
knapp för att bege mig upp mot trakterna kring Masthugget där jag bodde -98. Och på Avenyn blåser
det ofta, för att inte tala om de många trista affärsmän med jeans och skinnjacka som stryker
omkring där (eller här, jag sitter i detta nu på ett hotell på Avenyn och ser spårvagnarna sakta rulla
förbi utanför).

I Göteborg finns det otroligt mycket rättvisemärkt kaffe, det gillar jag. Jag gillar också att gå sida
vid sida med en slöjbeklädd kvinna, det händer inte ofta i Stockholm, en av världens mest segregerade
städer. Det säger kanske mer om var jag rör mig, men dock -jag är oerhört medveten om de
parallella världarna. I Göteborg har jag inte heller samma självförtroende som i Stockholm, det är
något ödmjukt eller ursäktande hos människorna här som aningens förvirrar mig. Inte givetvis på ett
dåligt vis.

Idag invigs Tempofestivalen och jag förbereder mig som mest, här på mitt hotellrum, för att intervjua
några av regissörerna som tävlar i priset Tempo Documentary Award. Bland annat Bosse Lindqvist
som gjort filmen “Geniet och pojkarna”. En film om nobelpristagaren och pedofilen Carleton
Gajdusek som upptäckte galna ko-sjukan hos ett kannibalfolk på Nya Guinea. I filmen ursäktar
Gadjuseks forskarkollegor honom och menar att det inte går att anklaga honom för felaktigt beteende.
Pojkarna från Nya Guinea, som Gadjusek adopterar till Usa, är ju uppvuxna i en annan kontext
där sexualiteten är annorlunda. Pytsan säger jag. Roman Polanski ursäktades också av ett antal
“kollegor” världen runt när han senast arresterades i Schweiz för ett övergrepp som han många år
tidigare begått. “Det manliga geniet” ...

Erik Gandini, personlig favortifilmare, som också tävlar på Tempo med filmen “Videocrazy” visar
det Italien som jag valde att lämna och han visar, på ett rent kusligt vis, hur nära relation samtida
överklass-Mussolinihyllare har med landets premiärminister. Filmen är eklektisk och efteråt är du
matt av intryck, missa inte.

Nu ska jag andas in lite vårkänsla och prata med Göteborgs Symfoniker om ett projekt. Jag hoppas
på kraft i musiken och jävlar anamma i luften. Göteborg, du blir aldrig min stad fast jag älskar dig
nog lite ändå.


Zandra Thuvesson arbetar som pr-konsult och projektledare åt bland annat Magasinet Filter, Frank Förlag och Addera Förlag.

Fjällenfarsan anno 2010

KRÖNIKA AV MARTIN SUNDBERG


Han står i kön till matserveringen i Åre. Han bär hjälm, ryggplatta o snygga skidglasögon. Självklart har han ett skidställ av senaste modell . Han ser ut att vara funktionär i WorldCup sammanhang. Han är den nya tidens ”Fjällenpappa”.
Han har tagit med familjen till Åre i sin BMW eller Audi med dyra fälgar o ett klistermärke där det står SKI TEAM SWEDEN. Han har fyllt 52 men känns mer som 32… Att sätta gränser för barnen känns inte så 2008. Viktigare är att stila för de andra familjerna som tillbringar sin semester på samma ort.
Annat var det när man på 70-80 talet, själv var uppe med familjen i fjällen. Dåtidens fjällenpappa hade inte de prestigekrav som nutidens fjällenpappa har. Eller så är bara nutidens krav mer synliga…
Farsan hade lånat ihop o köpt begagnad utrustning till oss. Jag hade visserligen fått nya grejer men pappas egen utrustning kom sist i prioriteringsordningen. Farsan hade riktigt dåliga skidor o han åkte i en skidoverall (turkos/röd/blå)som inte är så macho på en stor farbror med skägg… Det var mycket medhavd matsäck eller lunch hemma som gällde. Att käka i backen eller att gå till fjällhotellet på kvällen fanns inte på världskartan. Dåtidens fjällenfarsa hade sällan behov av att genom bilen eller skidutrustning hävda sig. Det fanns på den tiden en mer tydlig roll som farsa att luta sig på. Det var okay och till och med prestigefyllt att vara ansvarsfull, stabil och nästan lite ”gubbig”.
Detta är begrepp som för farsor idag känns töntiga o helt förlegade. Man vill ju ”hänga med” och inte verka så gammal som man är. Det gäller att inte framstå som en farsa som ”bromsar”, varken i slalombacken, på motorvägen upp till fjällen, eller på fjällhotellet när kidsen vill ha den 5:e colan o mer efterrätt. Det gäller att säga JA till så mycket som möjligt och att ”köra på”, vara lite crasy och att absolut inte vara tråkig…


/Martin

Lördag 9 januari 2010.

Krönika av Malin Söder, säljare på HOPE

Sittandes med dagens SvD precis hemkommen hem från ett svettigt danspass på SATS. Svettigt så till vida att salen var fylld till bristningsgränsen. Nyårslöften har avlagts. Kroppen skall trimmas. Personligen funderar jag att avlägga ett löfte om avhållsamhet från gym till mitten av februari, vilket är en grov uppskattning av den genomsnittliga hållbarheten hos nyårslöften.

Precis som alla nyhetsmedier senaste tiden är Svenskan denna lördag en sammanställning av den ekonomiska situationens svallvågor. Bud om ond bråd nedläggning av SAAB, på text tv ges informationen om varsel av 700 personer Sundsvalls sjukhus, på tv special program med inriktning på vad hände sedan om ett antal personer som blivit uppsagda..personer som fått gå från sin trygga fasta anställning med tillika månadslön. Ingen av dem arbetar i dagsläget med det de blev varslade ifrån, majoriteten har startat eget.

Så, med anledning av fyllda gym och varslad arbetskraft bidrar jag med en affärsidé inspirerad av trenden som varit i modebranschen senaste tiden, pop up konceptet.. Det är dags att implementera detta inom friskvårdssektorn. Provisoriska gym för att möta den provisoriska efterfrågan på renlevnad som uppstår efter en tid av massivt dryck och födointag.

Tänk er, efter jul, nyår och sommarsemestern slår gym á la guerilla upp portarna. Här är det inte långsiktighet som gäller, här är det snabbkonsumerad maximal effekt som är i fokus. En optimal lösning på ett gammalt trött långsiktigt aktivitetskoncept. Prisvärt, snabbkonsumerat och för den breda massan i dubbel bemärkelse.

I modebranschen har Comme des Garcon varit föregångare, de har under lång tid öppnat butiker i tillfälliga lokaler för att både möta och öka efterfrågan på varor samt givetvis för att tömma gamla lager. Istället för att kalla det outlet är Japanerna smarta nog att paketera det snyggt i guerilla tappning. I Sverige öppnar exempelvis Acne en studio vid st:eriksplan i Stockholm där gamla kollektioner säljs. Givetvis med ett kommunicerbart inslag av old season haute couture för att locka konnässören, det vill säga konsumenten som mer eller mindre skapat det svenska modeundret (hmm, Stefan Persson har rätt vad gäller modeundrets vara eller inte vara, men det är en helt annan debatt).

Åter till ämnet, precis som modebranschens motsvarighet skulle dessa guerilla gym hysa in konnässörer, men inom ett helt annat område, livsnjutning. Personer som med fysisk aktivitet enbart är ute efter en fysiska effekt. Inga löften om minskad stressnivå, inga löften om balans i livet, inga löften om något annat än att du återigen med stillat fysiskt samvete skall kunna tillförskansa dig av livets goda. Ett gym där sanningen blir att mäta på vågen eller i bicepsmåttet.

Efterfrågan på denna typ av gym går att räkna ut genom att ta det antal personer som beklagar sig över sitt dyrt införskaffade och sedermera outnyttjade gymkort i typ mars, minus ett godtyckligt procenttal, säg 30%. Vore jag cynisk skulle jag säga att dessa 30% är dumma nog att ha lovat sig själva någon slags livsstilsförändring.

Med tanke på det antal personer som riskerar att stå utan jobb och insikten att merparten av det antal personer som redan förlorat sina jobb har startat eget torde det vara en tidsfråga innan någon anammar denna idé. Om inte annat kanske någon läst detta inlägg och blivit intresserad, Grandpa har mitt nummer, ring! Jag är gärna något slags kreativt bollplank, om inte för tillfredsställelsen över att bidra till hur Sverige skall ta sig ur krisen så i alla fall för att få fortsätta med mitt danspass på lördagar även efter den mest samvetstyngda epidemiska frosseriperiod.

Gulblekta sirenljus och hallonröda smultronställen

KRÖNIKA SKRIVEN AV VERONICA YLIKOTILA

Mitt första minne som nyinflyttad i Stockholm heter inte Sergels torg, du vet det coola stället med de svartvita rutorna som ibland visas på tv. Det heter heller inte Drottninggatan, där buffliga klädkedjor svärmar i ett hav av turister och kantas av någon enstaka white trash-butik.

Mitt första minne i storstaden stavas, Jack. En moderniserad pocketversion. Ett glansigt omslag och en leende Ulf Lundell, omringad av något försök till en 70-talistiskt grafisk inramning, i blåröd färg. Boken ingick i kurslitteraturen till den utbildning jag började på i Stockholm. Mina nya klasskamrater hittade sin Jack bland sina föräldrars tunga bokhyllor. Fint inbunden i ljusrosa romantik med minimalistisk typografi. En gedigen, tummad version där sidorna hade bleknat bort i gult, nästan fallit av. De hade läst honom ett flertal gånger, säkert både i mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet.

För mina klasskamrater var bokens innehåll som obefintliga brödsmulor i ett skafferi. För mig var boken ett gravt överviktigt skafferi, en sorts sanning. Jag trodde mig på allvar ha landat rakt in i verkligheten. En verklighet bortom Drottninggatans kameraobjektiv, folkliga munspel och trivialt strosande bland lummiga antikvariat, med kaffepåtår i små tant Gredelin-koppar. Det var som om någon plötsligt drog undan täcket och berättade för mig att så här lilla vännen, så här ser det ut. Genom boken Jack tyckte jag mig alltså ha funnit stockholmarnas riktiga Stockholm - ungdomens sorgliga slut, maffians trasiga vapen. Staden kastade färg över mig och jag såg panikslagna sirenljus som visas på tv-nyheterna och som uttalas av bistra nyhetsankare. Jag var rädd.

Tiden gick. Jag höll andan, väntade ut stadens melodrama. Trängdes på tunnelbanor, pendeltåg och barer. Frös fötterna av mig i en förort när all trafik blev inställd på grund av snökaos. På vägen hem vände jag mig ibland om för att se en skugga stanna till några meter bort. Det hände även en gång att en man saktade in med bilen för att fråga efter vägen, trodde jag. Han öppnade dörren åt mig inifrån och jag böjde mig fram för att bättre höra vad han sa. Han sa inget. Stirrade bara på min lilla kjol. Jag stängde dörren med en smäll, sprang hem till min lilla källarvåning och gömde mig bakom mina rosa kuddar.

Jag höll andan och tänkte på Jack. Jag höll andan ända tills jag kom på mig själv med att faktiskt andas. Jag hade överlevt, och jag levde. Inte alls så dramatiskt. Inga allvarliga krämpor. Hey, Stockholm var till och med rätt sjyst mot mig. Även sådär romantisk som jag en gång hade föreställt mig. Som ett skafferi som nu istället bestod av smällkarameller och hallonröda smultronställen. Skräddarsydda bakelser och storstadskvällar, i en ståtlig fasad, i en varm trappuppgång, bakom ett tryggt nyckelhål med pojkar i fluga och flickor i tyll.

Boken Jack blev för mig till slut ett sepiafärgat omslag. Som något hemskt man drömt om. Som en mardröm som mest ter sig naivt när den slukas upp av dagens ljus. I Stockholm.



Veronica Ylikotila bloggar på metrobloggen och läser just nu en kurs i Kreativt Skrivande.

Är du gubbe?

Det är tisdag kväll i oktober. Klockan har passerat nio. På parkeringen utanför Coop är det glest mellan bilarna. Jag stegar in med drickabacken i ena handen och rabattkupongerna i den andra. Här ska storhandlas. Plötsligt sliter det sig i synapserna. Två par kalsonger från ”Pierre Robert” glider smidigt ner i kundvagnen. Stopp, Hej, Hallå! Vad är det som händer?

När jag kom hem tittade min fru på kalsongerna som om de var ett ljusfenomen på himlavalvet. Hon letade efter kameran, men jag sa nej, ”de blir nog inte bra på bild”.
Jag vet än i dag inte vad som hände den där kvällen på Coop. Kanske finns det en fysisk förklaring. De höll ju faktiskt på att bygga om. Alltmer inser jag att den enda rimliga slutsatsen är att jag håller på att bli gubbe.

Gubbe alltså. Nu. Redan. Men är det så himla farligt egentligen? Som stilreferens har ju faktiskt Gubben fått ett ordentligt uppsving de senaste åren. Det är kofta hit och byxa dit. Är det inte rutigt så är det randigt. Det är prydligt, uppvikt och instoppat.

Men ibland blir det knasigt. Ungdomlig entusiasm, löningshelg och second hand kan sluta hur som helst. Allt fler ser ut att vara på väg till castingen för ”Lilla Jönssonligan tar studenten”. Innan vi vet ordet av har dålig hållning uppgraderats till en klädsam pose.

”Ni är inte några riktiga gubbar”, vill jag skrika. Jag nöjer mig med att blänga och konstaterar att en hel generation (nåja) håller på att få en skev bild av vad det innebär att vara gubbe.

Vän av retorik undrar förstås: nå, vad är då En Riktig Gubbe?
Jo.
En Riktig Gubbe säger alltid nej. Även när det vankas trevligheter.
En Riktig Gubbe lyssnar inte så noga. Hörseln är det sällan fel på.
En Riktig Gubbe äter Losec. Inte nödvändigtvis för att det behövs.
En Riktig Gubbe är ogenerat naken inför andra män.
En Riktig Gubbe lyssnar på Lill Lindfors. Men inte creddiga 70-tals-Lill. Nä, sent 90-tal ska det vara.
En Riktig Gubbe äger en släpvagn.

En Riktigt Gubbe köper sina kalsonger på Coop.

Och sneglar på ett par jeans.


Skeiven av:
Kristofer Sandberg
kristofer@kristofersandberg.se
kristofersandberg.posterous.com

Friktion

Jonas Rådberg från klädagenturen Dustbowl och nyöppnade denimbutiken Three by one skriver om bland annat dress codes i vår hittills absolut längsta krönika. Det är nästan en roman...

FRIKTION

”-Ledsen grabbar, ni är lite väl jeansiga för ikväll..”

Dörrvakten på Kharma hade sagt sitt och det var bara att hacka i sig. Det faktum att vi både hade reserverat bord med tillhörande spritbuffé, samt var ute med ytterst välkammade och trendiga representanter från ett av de varumärken vi saluförde i vår butik spelade ingen roll. Jeans var ”inte ok”. Ju mer jeans desto mer ”inte ok”. Klädda från topp till tå i LVC, Evisu, Lee Originals och Frye Boots kunde vi i min värld inte vara mer rätt. Eller dyrare för den delen.
Av dörrvaktens min att döma hade vi slagit dubbelfel innan vi ens fått känna på racket. Antiklimax var bara förnamnet. Trots alla vedermödor i form av gästliste och bordsrelaterat förarbete blev vi alltså inte insläppta. Va fan!

Vi hade under kvällen blivit bjudna på det ena och det andra av våra affärskollegor och detta skulle vara vårt sätt att få flasha tillbaka lite. Spritbord på stan hetaste ställe med allt vad det innebar i svårt ironiskt discodans, bärshink, samt utdömande av alla muppar med pastellfärgade tröjor, skjortor, scarfs och loafers. Kvällens höjdpunkt! Att det hela dessutom finansierades av företagspengar gav oss, mig, dessutom ett lysande tillfälle att gentemot ”kreti och pleti” ge ett intryck av att vara något att räkna med i krogsvängen. Detta skulle givetvis i sin tur underlätta i kön nästa gång man skulle in utan den trygghet ett företags-Amex erbjuder. Krogplanering. Lömskt? Javisst! Men klart värt det som en polare skulle uttrycka det. Paradoxalt nog var stället dessutom sponsrat av vår butik. Med jeans.

Hade varit lätt att säga ”skit samma vi drar vidare”, men det sa vi inte. Om nu sanningen ska fram så ville jag verkligen in. Säga vad man vill om stället ifråga men det var oftast ett rejält, bekymmersfritt, ös. Hög fylletolerans och damerna ska vi inte tala om. Inte för att man hade en chans eller var av minsta intresse hos de man själv gjorde närmanden gentemot, men det visste jag inte då. Den insikten lät dröja på sig ett par år. Mer om det kanske vid ett annat tillfälle. Bör kanske även tillägga att jag, av någon outgrundlig anledning vid ett tidigare tillfälle blivit insläppt och visste därför mellan tummen och pekfingret ungefär hur stället var funtat.
Denna kväll var dock vårat sällskap helt inte önskvärt på ovan nämnda etablissemang.

Att upptäcka att man är oönskad är inte alltid en helt angenäm känsla. Jag har mina polare. Behovet av att behöva ”passa in” lämnade jag samma dag jag började 8:an. Att vara oönskad på krogen innebär dock ett utanförskap av en helt annan natur. En betydligt mer logistisk präglad sådan. Det innebär planering. Val av umgänge. Storlek på gruppen. Val av ställe. Koordination, frustration och inte minst en herrans massa friktion. Jag har minst lika kul i ett varmgarage i Tumba som jag skulle ha i en skinnsoffa på slottet. Burköl eller skumpa, skit samma. Det är inte det. Saken är den att man inte orkar kliva upp i ringen mot Stockholms nattliv varje gång man ska ut och ta en bärs. Så det blir som det blir. Man sväljer stoltheten, bockar och bugar med mössan i hand. Ber om ursäkt för sin existens och innerst inne hoppas och tror man att mannen i dörren ska lägga en på minnet som en skön lirare som tog motgången på rätt sätt. En taktik som i framtiden kanske leder till att man blir insläppt just för att man är så oerhört jovialiskt lagd och därmed ingen troublemaker. Dörrvakter är människor även de och erfarenheten från mångårigt butiksarbete har lärt mig att man lägger ansikten på minnet. Vissa ansikten genererar en stark obehagskänsla medan andra kan få en att vilja ge bort sin förstfödda. Man kan inte alltid förklara varför, men så är det. Reptilhjärnan works in the most mysterious ways när det kommer till ansiktssortering med tillhörande känsloregister. Så man är trevlig. Jääättetrevlig och tror och hoppas att man därmed säkrat sin plats i det senare nämnda kartoteket. Antingen gör man så. Eller så gör man som min vän och forna arbetskamrat. Vi kan kalla honom ”Oskar”.

Jag minns det hela som i en film. Lite av en utanför kroppen upplevelse. Som ilsken erotik. Med en blick av stål och hållning som en tjackad gam stoppar Oskar sitt långfinger i munnen. Suger på det tillräckligt länge för att fånga vaktens uppmärksamhet, drar ut det i en långsam rörelse (kan ha varit snabb men i mitt minne rör sig allt i slow motion) och säger med klar stämma och en hint av östgötska:
”Hoppa upp och snurra vaktdjävel”… Ridå.

Vi fryser bilden här för ett ögonblick. För att kunna ge en fullt rättvis bild av vad som faktiskt utspelar sig här, en mörk och kylslagen höstkväll i Stockholms partycentra någon gång runt millennieskiftet måste jag gå in på en del detaljer gällande de inblandade personernas fysiska attribut. Tänker då främst på utseende och till viss del kroppsmassa. Att vi alla på fel sida sidenrepet är klädda i skitiga jeans är redan utagerat. Oskar var vid detta tillfälle aktiv i ett hardcore band ursprungligen ifrån Norrköping. Långt brunt hår, 28/32 i jeans, jeansjacka och keps. Vet ej säkert men skulle tippa att han då låg på en matchvikt på närmare 66 kilo.

Dörrvakten ifråga var klädd i svart, åtsittande kostym med tillhörande byxor. Kort, snaggat hår och ett rätvinkligt käkparti ackompanjerat av grova, pulserande halsådror. Drag som knappast blev mindre markanta när Oskar slutligen valde att dra ut sitt finger ur munnen. Matchvikt? Tja, ta Oskar. Lägg på en till Oskar så är vi nog inte helt långt ifrån sanningen. Med andra ord fullt tillräckligt för att kunna förvandla min gode vän till drinkpinne för resten av kvällen.

Så där stod vi. Kön till höger om oss studsade som parfymindränkta popcorn.Vinden började krypa innanför kläderna och i Oskars salivblanka långfinger kunde man ana neonljusen från Hotel Lydmars fasad. Inifrån Kharma bytte dj:n ifrån E-Type till Kate Ryan. Kanske behövde dansgolvet någon form av revitalisering. Vi behövde en plan B och det hyfsat fort.

Jag har på senare tid tänkt mycket på den här incidenten. Trots att det runnit en hel del vatten under broarna känns det ändå som igår. Stureplans nattliv har inte förändrats nämnbart sedan dess. Ställena är desamma även om namnen och adresserna må ha ändrats. Nya generationer står och studsar i köerna och förväntningarna på kvällen känns igen. På musikfronten har inte mycket hänt heller för den delen.
Enda skillnaden ligger i att jag numer, med vissa undantag, inte har några större bekymmer med att komma in vart jag vill. När jag vill. På vissa ställen hälsar dörrvakterna med en handskakning och på andra får jag dricka rabatterad bärs. Ibland i kombination. Stockholms nattliv har sedan ett tag tillbaka släppt garden och istället välkomnat mig i en varm kram. Fredspipan är urrökt och utbytt mot Marlboro Menthol. Några av de jag tidigare ansåg vara muppar anser jag idag istället vara jävligt reko. Kort och gott kan man konstatera att mitt slirande runt Stureplan anno 2009 är förhållandevis friktionsfritt.

Jeans är på de flashiga ställena nu för tiden lika vanligt som…vad som helst som är väldigt vanligt. I dag är modemedvetenheten så pass hög att man vet när ett par jeans eller ett par sneakers kostar mer än en hel kostym. Jeans är inte längre laddat med någon som helst form av värdering eller attityd. Dresscodes existerar tack och lov knappast längre och gör de det är de uppfunna på plats beroende på att man vill porta en viss individ snarare än en hel målgrupp. Inget av detta är någon nyhet. Kan låta fånigt och inte så lite krystad Niklas Strömstetdtsk(?) nostalgi, men det bör föras till protokollet att det var långt ifrån enbart Kharma som hade problem med jeans för 8-9 år sedan.

Den sydeuropeiska skolan lär oss att jeans ska vara himmelsblå, trashade och belamrade med en uppsjö av kontrasterande sömmar och blänkande metall. Där det ursprungligt tänkta maskulina budskapet i färg och form istället slår över till en glättig överdesignad gröt med närmast feminina förtecken.
I Mellaneuropa raidar man närmaste militärförråd i jakt på knappar och typsnitt. Fickor läggs till här och var och för överdelarna går färgkorten i khaki, grått, svart, oliv och sand.
I den kalla nord läggs ingenting till. Här drar man snarare ifrån. Som en enkel espresso utan socker. Helst utan kopp.

Oavsett skola är allt ok. Punken är död. Så Oskar, this one goes out to you...

Jag lovar att inte glömma Marlon Brando! Musikerna, författarna, konstnärerna, upprorsmakarna. De oönskade och obekväma. De som ifrågasatte gamla värderingar och skapade nya. De som alla bar jeans just för att det inte var ok. De som kom före oss. De som inte heller skulle ha blivit insläppta på Kharma. De som knappast kunde bry sig mindre.

Jag lovar att alltid bära jeans, suga på mitt långfinger och be den dörrvakt som inte vill ha mig på sin krog att fara och flyga.

Fast kanske inte direkt i ansiktet
.
Jag är fan 31! Jag orkar inte börja om från början nu när det flyter på hyfsat ok…

/Jonas Rådberg

Fixed gear

Krönika skriven av Oliver Saunders

No brakes. Why?

If I had 1kr for every time I was asked that question I would certainly be a very rich man by now. The fixed gear scene is with out doubt experiancing a major now moment... shops, magazines, websites, blogs, parts, teams, events, sponsership are all now firmly attached to every major town around the world. Track bikes or fixies, velo de piste, pista or fixed bikes begin and continuie to be used as an olympic sport, under the title track racing. Held in a Velodrome and constructed of banks in an oval shape, no brakes are needed, only speed. Taking the bike from the Velodrome to the streets , well for this title, most agree it would be the New York messengers... you know the kids that run red lights and cut through traffic at great speed. The messenger seen have been conducting the work on track bikes for many years. A perfect moment to use a quote from a good friend, who was messerging in London a few years back. Explained perfectly the reason for making deliveries all day in the saddle of a bike with no brakes... well it makes something that is boring very exiting... it is difficult to explain, but riding a Track bike is like nothing else. Getting from A to B by bike is to be considered as the new eco way. Track bikes are pure in form, free from cables, gears and brakes, only the minium parts are used. Clean like a perfect cut suite. And extending your dress to your bike, has created the need to build bespoke bikes and has pushed the seen further forward. And to fuel this need the bike industry has gone Track bike crazy, every major bike company for 2010 all have track bikes and parts in there line up, all influenced by whats happening on the streets. Ending the conversation of all those shouting track bikes are simply a faze...well they said the same for skateboarding..... Riding a Track bike is to know that the bike is in charge, a machine that will never stop, you cant take any breaks, pedal pedal pedal... weather your going up or down hills....pedal pedal pedal...then using all you leg power to slow the machine down, gets easier with time. Like with any sport, practice makes perfect. Simply i love bikes. one gear, fixed wheel, low maintenance, highly dependable bikes specifically. Bikes that are works of art, and at the same time highly utilitarian transportation, Stockholm like all cities are a great place to ride bicycles. With many more miles to ride and cities to explore, I dont plan on stopping soon...

Oliver Saunders / Tandem

www.tandem-stockholm.blogspot.com

De ofrivilliga

Krönika av Daniel Forsberg, brandman, lärare, livscoach.

Om du fick ta bort tre saker, vad som helst, vad skulle du välja då? Den frågan ställde jag till en bordsdam vid ett bröllop på Gotland för någon vecka sen. Regeln är att tänka utifrån sig själv och strunta i fröken-sverige svar som krig eller svält. Det är inte första gången jag gör det och börjar därför bli, utan att skryta, rätt duktig på att analysera svaren jag får. Beroende på vad du väljer så får det ju dessutom också konsekvenser för omvärlden i stort.

Säg att du väljer att ta bort Mari Jungstedt, för att hon skriver dåliga deckare, så skulle det ha en positiv inverkan på vår ekonomi när alla gick omkring och var glada för att dom fick läsa bra böcker istället. Eller om du valde att ta bort tonfisk på pizza, helt enkelt för att det smakar för jäkligt, så skulle det i förlängningen också leda till miljöförbättringar eller liknande.

Tjejen bredvid mig på bröllopet funderade utan att komma på något, uppenbart obeslutsam och ville istället veta vad jag skulle ta bort. Jag ville svara Runar Söörgard eller uppförstrappor. Men det är en sak som, ju mer jag tänker på det, utkristalliserat sig som det enda vettiga alternativet.
Jag vill ta bort valfrihet! som måste vara det enskilt största skälet till att människor mår som dom gör nu för tiden.

Jag blir ofta sur och tvär när jag går och handlar i jättekomplex med nästintill oändligt utbud av allt möjligt. För inte så länge sen kom jag på mig själv med att spendera nästan fem minuter på att välja vilken ost jag skulle ha till middagen. Parmesan skulle jag ha för det är vardagslyx men det fanns mer än tjugo olika sorter och till slut tröttnade jag och tog den billigaste.
Se istället på gamla människor, dom vet hur livet ska levas och slösar inte bort tjugo minuter på ICA maxi funderandes på vilken sorts senap de ska välja till middag. Slotts senap original ska det vara, inte diijon eller annan specialsenap. Enklare liv helt enkelt.

När varuhusen väljer stora sortiment, så lägger de också en börda på dig som kund att besitta kompetensen att kunna välja. Men om man inte kan välja, vad tar man sig till då? I mina svagaste ögonblick har jag stor lust att helt enkelt stega raka vägen in till Kent på lagret, ställa honom mot väggen och kräva att han bestämmer åt mig. Stora varuhus är i sin renaste form, anledningen till att jag älskar tillfällen där jag inte behöver ta beslut. Min lokala delikatessbutik är ett av dessa tilfällen. Kunnig personal i vita rockar som går utbildning i ostvetenskap på helgerna. Jag behöver inte välja för att någon annan gör det åt mig. Då kan jag säga - en god ost tack! Och så får jag det, klappat och klart.

Så nu har jag efter åratal av velande och beslutsångest tagit ett livsavgörande beslut.

Jag ska i fortsättningen se till att sluta med min obeslutsamhet. Jag ger mig själv, från och med nu, tio sekunders betänketid. Kan jag inte välja så ska jag bara gå därifrån och inte se tillbaka. Undandaget från regeln är när jag kan få andra, proffsen, att välja åt mig. Då tänker jag lita på att de vet vad som är någorlunda bra och vara glad för att jag slipper ta ofrivilliga beslut.
Jag ska också lägga tid på att skapa personliga relationer med butiker som vet vad service är, så att de får ännu bättre underlag och snyggt kan ta beslut åt mig!

Så tack, Malin på bröllopet, för att du fick mig att sluta vela.

Me, myself and Marc
Krönika av Karin Falk, modevetare och modeskribent


Förra gången när världsekonomin skakade visade Marc Jacobs sin numera klassiska grunge-kollektion med lager på lager, rutiga skjortor och långa kjolar. Som modevetare tror jag inte på den seglivade teorin om att just kjollängd och konjunktur skulle höra ihop, däremot tror jag att lågkonjunkturen kan ha sina fördelar även för en modebransch som håller andan under inställda visningar. Som Carine Roitfeld, chefredaktör på Vouge Paris, sammanfattade det i en CNN-dokumentär nyligen: ”When it`s more difficult you have to be more creative”.
I tider av kris, när konsumtionshets och it-bags har bytts ut mot signaturplagg och recession-chic, blir det kanske också tydligare hur vi förhåller oss till mode som inte bara är yta, utan identitet och innehåll.
På omslaget till boken Stil och Politik, som pryds av författarna själva, avslöjas just två förhållningssätt eller positioner gentemot mode, ett direkt och ett indirekt, ett intresse och ett avståndstagande. Barbro Hedvall i prydlig jacka, smickrande polo och smycken, Göran Greider i svart t-shirt och skogshuggarskjorta.
Gemensamt menar de att budskapet sitter i kläderna, men precis som modevetaren Yuniya Kawamura hävdar så handlar mode inte bara om enskilda plagg. Snarare är mode en idé i vårt medvetande: ett system av symbolisk produktion. Sett ur det perspektivet kan mode vara allt ifrån konst till klassmarkör, en kulturyttring bland andra eller ett performativt identitetsprojekt.

För mig är mode inte minst minnen. Jag har, i likhet med Barbro Hedvall, alltid sett kläderna. Mormors blommiga förkläden och farmors stärkta kragar, en fråga om karaktär lika mycket som stil. Mammas lila sidenbyxor med broderad jacka till, så snygg hon var i den, så tjusig bredvid pappa i kostym. Jag klädde ut mig och upp mig i hennes kläder, längtade efter att växa i dem, men bar aldrig några av de där plaggen när jag väl hade gjort det. Hade ibland likadan klänning som min storasyster och hon hatade det medan jag, mer än något annat, ville ha ett par ljusblå sandaler precis som hennes.
Vissa minnen blir man oskiljaktig ifrån: en klänning som också är en förväntan, en kappa som placerar lite extra mod mellan mig själv och omvärlden, ett par höga klackar som jag går både till och hem från Tranan i, för att bevisa att de inte alls är obekväma. En svart favorittröja som försvann, saknar den som man saknar en känsla, tillsammans var vi ju oslagbara. Med mode öppnar jag dörren till en annan verklighet, minns långa nätter och en plats i solen, förutsätter ibland att andra också ska förstå, en markering utan ord om den man är eller vill vara.

Bland mode jag alltid kommer komma ihåg har Marc Jacobs markerat några milstolpar, från butiken på Bleecker har jag burit hem den perfekta presenten, en efterlängtad väska, en enkel t-shirt som blev början på något nytt. Högst personliga modeminnen som också blir del av en större modehistoria, jag gillar Marc för att han alltid gör något oväntat. Precis som jag bland vårens alla rosa nyanser väljer chockrosa för att det var avantgardedesignern Elsa Schiaparellis signaturfärg, eller köper ballerinaskor från Chanel för att Coco demokratiserade modet, frigjorde kvinnan från korsetten och gjorde den lilla svarta till en odödlig klassiker. I stunder av tvivel tänker jag på Diana Vreeland och hennes eskapistiska förslag om allt ifrån diamanter till 20talsklänningar, under rubriken Why Dont You? i Harpers Bazaar. Vreeland hade inget förhållningssätt till mode, hon var mode, och i sin biografi DV skriver hon om sin otroliga uppväxt, fascination för hästar, möten med Twiggy , Chanel och Jackie O, och om sitt jobb på The Metropolitan Museum of Art. Med andra ord; de mest fantastiska modeminnen, och med hennes egna: fashion, fashion it was always fashion.

Vår tid är nu eller bara en dröm...
Krönika av Fredrik Wikholm från designkollektivet Uniforms for the Dedicated


Natten mot onsdag var orolig men ack så uppfriskande. Som vanligt är det svårt att sätta fingret på hela drömscenariot och i regel är det ett konstant studsande mellan miljöer, händelseförlopp och exceptionellt underliga beteenden från undertecknad men just denna natt tycktes sambanden te sig väl tydliga. Rättelse, den efterföljande morgonens ivriga pusslande gav fantastiskt resultat.

Det hela började i ett virrvarr av clowner, de hängav sig åt ett hejdlöst gatlopp genom stadens gator och torg, något som ådrog sig förundrade blickar och stora leenden. Dessa clowner forcerade såväl fysiska som mentala barriärer och mitt behov av att deltaga överväldigade sovrummet med en sådan kraft att grannens Clas Ohlsson-inköpta Ipredskydd stördes ut. Plötsligt fann jag mig själv i en särdeles färgglad uniform gapskrattandes, munhuggandes med mina tillika kulörta medkombatanter rusandes ned för en grå boulevard.

Drömmen tog ny fart och form, bytte skepnad och miljö, en allvarligare underton genomsyrade all den information som hastigt processades och jag upplevde det som en smärre överhettning. Neuronerna fladdrade omkring som pingisbollar i mina minnens valv och ett samhälle utan clowner växte fram. Ett samhälle fyllt av oroliga själar och raserade förtroenden, ett samhälle med kreditsystem i kris, storspelare i maktens korridorer som tycktes ha fasligt svårt att få framtiden att gå ihop sig. Framförallt ett samhälle byggt på en livrädd population som för länge sen slutat driva uppåt framåt, tänka positivt och ta initiativ.

Den isande känslan från den mardrömslika senare halvan av drömmen etsade sig fast längst med ryggraden under hela torsdagsmorgonen. Dusch, frukost och nyheter blev inte alls den höjdpunkt jag annars förutsätter. Det mörka sinnet lättade dock snabbt upp när jag vandrade verklighetens gata ned till det tumult jag i vaket tillstånd kallar kontor. Kontoret är en mindre del i det samhälle vilket består av en uppsjö kreativa individer med tusen affärsidéer, konceptförslag, nya angreppsvinklar, tvärtomtänk och uppslag för hur man bäst fångar dagen. Jag vaknade denna morgon upp till en värld skapt av så vitt spridda skurar av människor och oliktänkare att mina drömmars clowners färgpalett bleknar vid jämförelse, människor som har insett att vår tid är nu och inga vägar kan mäta sig med de vi själva får röja i tider av svårmod, ängslan och oro.

Om sanningen skall fram har jag ibland klara problem med att skilja på huruvida jag står på mina drömmars verandor eller stabilt med båda fötterna på jorden. Det är dock charmen med att vara människa och, jag vet att jag talar för många av mina nära och kära, ett livsviktigt ont för att våga driva vardagen ännu ett steg mot den sanna lycka som endast en infriad dröm kan få oss att känna.

Summan av kardemumman är att oavsett tillstånd ska vi ej stillasittande stirra oss blinda på trycksvärta och domedagsprofetior. Ta aktion och fånga möjligheterna annars är det bättre att somna om, drömma sött och hoppas att de färgglada rycker med dig till en annan värld. Det är vi som skriver historien, inte clownerna!

Fridens



Uniforms for the Dedicated är ett kollektiv bestående av musiker, artister och designers som gör gränsöverskridande mode för män. Nyskapande design som belönats med titeln ”Årets Rookie” under modeveckan i Augusti förra året. Kolla in grymma kläder från Uniforms i vår webshop!

Sofo
Krönika av Isabelle McAllister f.d. Halling

Hej,

jag heter Isabelle, jag jobbar med media, har ett barn och en bostadsrätt. Om jag hade kommit från Linköping så hade jag haft alla rätt på inträdesprovet till att bli en fulländad SoFo bo. En SoFoista helt enkelt.
Tydligen är Linköpingbor de mest representerade i Sofo om man inte räknar in själva Linköping förstås. Men för att ni ska glömma bort att jag inte kommer från Linköping så kan jag berätta att jag har en bil. Borde vara lika ocoolt som att röka så här 2009 men jag är speciell. Eller rättare sagt min bil är det. Det är en diarréfärgad Saab 99 från 1972 med automatlåda. Det ni! Men jag kör den bara på sommaren annars skulle det vara för miljöovänligt. Det är den officiella versionen. Den inofficiella är att bakelitstyret och den icke befintliga servon gör att det är ett helvete att köra den i minusgrader.
I alla fall. Att bo i SoFo kräver en hel del. Man måste typ gå stylad till parken. Alltså när det är vår och alla vill visa upp sig igen och Nytorget förvandlas till något slags zoo för modepumor som sitter och häckar på små filtar. Då kan jag kanske förstå modeparaden. Men när man som trött morsa släpar sig ner till parken en söndagsmorgon har jag ingen lust att tänka på hur jag ser ut. Vad hände med slitna sneakers och ett par gamla joggingbrallor? Så många par som grabbarna på Sneaks säljer så borde det väl ändå någon sporta dem, i alla fall till lekparken? Sen handlar det ju inte bara om oss morsor. Vi kanske kommer undan med en modemiss eller två. Det är ju värre om vi missköter våra ungar. Ja inte slår dem eller något sådant banalt utan tänk om de råkar gå ut med felmatchade strumpor eller kanske om man låter ens son ha kort hår, ja ni läste rätt - kort hår. Vi i Sofo vill gärna vara annorlunda och låta ungarna vara lite fria. Helst ska man nog också ha en sådan där fin gammal vagn också som ser ut som en svan glider ner för gatan men som är så otymplig att man lätt mejar ner en tant eller två på vägen.
Men vill man bo fint så kostar det ju eller hur?
Det är också lite kul hur alla som bor och hänger här liksom skäms lite för att just ta ordet SoFo i sin mun. Man vill gärna stoltsera med att:
- Jag bor i SoFo men man säger det så där SoooFoooo, lite med en engelsk twist, lite ironiskt. Det är lite som att säga att man är bra på något. I stället för att säga att vi är bra på saker säger vi t.ex. åh jag jobbar så mycket eller nu får det fan sluta ringa – dem är efter mig.
Även om det bor flest barn på Södermalm om man jämför med resten av stan så behöver det ju inte ha med lattemorsor att göra. Ändå har uttryck som SoFovälling myntats. Latten och dess tillhörande Baristas har blivit en hörnsten i den SoFoitiska kulturen. Men är det ju inte latte som gäller . Det ska vara Roibos med sojamjölk, men det visste ni ju redan eller hur?
Hur som helst är SoFo, namn eller inte, en fantastisk stadsdel att bo i tycker jag. Här finns ju allt och jag behöver inte ta mig till andra delar av stan för att få mig en stor dos av stadhype.
Men det jag nog undrar mest är hur det kommer bli om några år. När de supertaggade tweenisarna tagit över stadsdelen. Ni vet de som är så coola så att till och med solen får blunda. Kidsen som man inte förstår om föräldrarna varit med och stylat eller om de bara är too cool for school. För det mesta hänger de i skateparken i Björnsan men när de har åkt klart väller de in över SoFo gränser i Tophat, knästrumpor över jeansen, långt svallande hår och en liten kavaj.
Vi andra tittar stolt/förskräckt och inser att där har vi framtiden!

För er som inte är inbitna Sofoistas eller kommer från Linköping så Betyder SoFo detta enligt Wikipedia:

SoFo, en akronym för South of Folkungagatan, är en benämning på en del av stadsdelen Södermalm i Stockholm. Det går även bra att se SoFo som en förkortning av Söder om Folkungagatan. Namnet följer samma mönster som SoHo, South of Houston Street, på Manhattan.
Området avgränsas av Folkungagatan i norr, Erstagatan i öster, Götgatan i väster och Ringvägen i söder. Området är känt för sina många restauranger, kaféer, småbutiker, skivbutiker, med mera. Området anses inom vissa kretsar vara väldigt "hippt". Namnet Sofo myntades i slutet av 1990-talet av Per Holm, Fredrik Glejpner och Henrik Borggren som saknade ett namn på området. Henrik Borggren som just hade kommit hem från New York var den som kom med namnförslaget SoFo inspirerad av områdesnamnet SoHo på Manhattan, som står för South of Houston Street. SoFo är registrerat som varumärke vid Patent- och registreringsverket. Begreppet används oftast av mäklare samt butiks- och restaurangägare i området. Tydligen visste inte upphovsmännen att området i stort sett sammanfaller med södra Katarina.
Även den kände stockholmsrapparen Petter har sjungit mycket om trakterna kring söder och SoFo.
Till mer kända gator och torg i området hör Nytorget, Åsögatan, Skånegatan och Bondegatan.



Läs Isabelles blogg på Family Living.

Min kompis försvann.
Krönika av Andreas Wilson

För en tid sedan skakades min vänskapskrets av en oroväckande händelse. En av våra nära och kära, vi kan kalla henne Josefine, var plötsligt försvunnen. Eller åtminstone trodde vi det, eller åtminstone trodde vissa det och fick andra att tro det. Låt oss ta det från början; hon skulle börja jobba vid tolv. Vid halvettiden blev jag uppringd av en gammal klasskompis och gemensam vän. Vi hade inte pratat på ett tag så efter ett kortare kallprat kom han till sitt ärende.

– Har du Jossans portkod.

Ja, jo det hade jag ju men det verkade kanske lite märkligt att han ville ha den just då.

– Hennes butikschef ringde mig just och sa att Jossan inte har dykt upp på jobbet idag och hon inte svarar på mobilen. Så hennes chef tänker gå hem till henne och ropa in genom brevinkastet. (Tystnad) Alltså det är ju säkert inget, men…

Jag tänkte likadant, det är ju säkert inget, men. Han fick portkoden och jag återgick till mitt. Dagen därpå sprang jag på Josefine i joggingspåret och sa något i stil med att det var skönt att hon var återfunnen.

-Va! Ringde dom dig också! Hon berättade att hon hade kommit till jobbet vid tio i två, så hon var i god tid till sitt skift. Hon kände sig pigg och fräsch efter ett träningspass då hon möttes av sina kollegor som tårögda kom rusande emot henne.

– Där är du! Du lever. (ropandes in mot butikens lager) Hon lever!
-Eh, jaa.
– Vi trodde att det hade hänt något när du aldrig dök upp.

I efterhand är det ju lätt att se vad som hänt. Hon hade misstagit och trodde att hon började klockan två och inte klockan tolv och därför gått och tränat och inte haft täckning på mobilen, logiskt. Arbetskamraterna hade däremot trissat upp varandra att tro att något var fel. Så till den grad att dom ringt runt till halva hennes bekantskapskrets, knackat på hennes dörr, kikat genom hennes brevinkast och dessutom börjat ringa runt till olika sjukhus för att höra om dom fått in nån med Jossans signalement.

Vi skrattade åt det (så här i efterhand) absurda och överdrivna i kollegornas handlande men man måste ju ända säga att det är fint med människor som bryr sig. Att Josefin inte kunde vara saknad i ens två timmar utan att en omfattande räddningsaktion drar igång. Det fick mig att börja undra hur länge jag själv skulle behöva vara ”försvunnen” innan någon skulle reagera. Och när dom då äntligen kom sig för att fråga, ”Andreas, var det inte länge sen man såg honom?” vad skulle dom vidta för åtgärder? Skulle det letas fram portkoder, ropas i brevinkast eller sättas upp ”Saknad, har någon sett honom”-lappar på Grandpas skyltfönster? I would think not! Mer troligt skulle nån efter en del övervägande dra iväg ett sms – Gör du? Jag tror att jag i förebyggande syfte, för min egen säkerhets skull vid händelse av ett oväntat försvinnande bör skaffa lite mer oroliga kompisar. Ett gäng som på ett gruppdynamiskt härligt sätt hetsar varandra att tro att det värsta redan hänt. Som inte drar sig för att gå skallgång om man är 5 minuter sen till en träff. Det är förstås sådana vänner man ska ha.

Den här krönikan skulle egentligen handla om en resa som jag, liksom 40 000 andra svenskar, gjorde till Thailand över julen. Det har den inte gjort. Får kanske anledning att återvända till ämnet vid senare tillfälle, om jag kan komma på något sätt att knyta ihop västerländsk turismexploatering med obetingat firande av religiösa högtider.

Till dess,
tack och hej.

Andreas Wilson är väl kanske mest känd för sin roll i Ondskan. Han har även medverkat i diverse pjäser, är en omtyckt Grandpa-stammis och självklart en fröjd för ögat.

Fjällenfarsan anno 2009
Krönika av Martin Sundberg

Han står i kön till matserveringen i Åre. Han bär hjälm, ryggplatta o snygga skidglasögon. Självklart har han ett skidställ av senaste modell . Han ser ut att vara funktionär i WorldCup sammanhang. Han är den nya tidens ”Fjällenpappa”.
Han har tagit med familjen till Åre i sin Audi A4 kombi med dyra fälgar o ett klistermärke där det står SKI TEAM SWEDEN. Han har fyllt 52 men känns mer som 32… Att sätta gränser för barnen känns inte så 2008. Viktigare är att stila för de andra familjerna som tillbringar sin semester på samma ort.
Annat var det när man på 70-80 talet, själv var uppe med familjen i fjällen. Dåtidens fjällenpappa hade inte de prestigekrav som nutidens fjällenpappa har. Eller så är bara nutidens krav mer synliga…
Farsan hade lånat ihop o köpt begagnad utrustning till oss. Jag hade visserligen fått nya grejer men pappas egen utrustning kom sist i prioriteringsordningen. Farsan hade riktigt dåliga skidor o han åkte i en skidoverall (turkos/röd/blå)som inte är så matcho på en stor farbror med skägg… Det var mycket medhavd matsäck eller lunch hemma som gällde. Att käka i backen eller att gå till fjällhotellet på kvällen fanns inte på världskartan. Dåtidens fjällenfarsa hade sällan behov av att genom bilen eller skidutrustning hävda sig. Det fanns på den tiden en mer tydlig roll som farsa att luta sig på. Det var okay och till och med prestigefyllt att vara ansvarsfull, stabil och nästan lite ”gubbig”.
Detta är begrepp som för farsor idag känns töntiga o helt förlegade. Man vill ju ”hänga med” och inte verka så gammal som man är. Det gäller att inte framstå som en farsa som ”bromsar”, varken i slalombacken, på motorvägen upp till fjällen, på ICA när det tjatas om chips eller när kidsen vill spela playstation hela eftermiddagen. Det gäller att säga JA till så mycket som möjligt och att ”köra på”, va lite crasy o absolut inte vara tråkig…

/Martin

Martin Sundberg är en av ägarna till Grandpa, Martin kallas ofta även för Ingemar Stenmark.

Avtryck
Krönika av Saša Antic

Vad är livet? Kort, underbart och nästan alltid fantastiskt skulle jag säga. Så mycket att göra, men så lite tid…

Härom veckan blev det klart att Madonna förlänger sin Sticky & Sweet turné och planerar en spelning på Ullevi i sommar. Jag pratar med min mamma i telefon och hon nämner att hon läst i tidningen att det var 19 år sedan Madonna spelade i Sverige.

Mamma: - Jag såg att Madonna kommer till Sverige i sommar.

Jag: - Aa, jag såg det, kul!

Mamma: - Tänk jag läste också att det var 19 år sedan som hon var här, kommer du ihåg när du var i Göteborg och såg henne då?

Jag: - Ehh, ja, men shit var det verkligen 19 år sedan jag var där?

Mamma: - Haha, ja, Saša det var det… tiden går fort. Livet går fort.

19 fantastiska år har alltså passerat som om det vore två månader typ! Jag fattar först ingenting. Va fan har jag gjort under alla dessa år?

Jag sätter mig ner och funderar. Blir sittandes en lång stund. Stirrar ut genom fönstret. Dagen till ära spöregnar det och trädets nakna grenar utanför mitt fönster piskar i vinden. Som att förstärka känslan av åren som passerat och aldrig mer kommer åter. Minnena sveper förbi som om det inte fanns någon morgondag. Bra minnen, mindre bra minnen; Kul minnen, tråkiga, glada, sorgliga. Fest och död.

Jag är sjukt rädd för döden. Ni vet, så där rädd så jag egentligen inte kan prata om det. Varje gång jag ser en gammal människa på tunnelbanan eller på bussen vill jag bara gråta. Nåja, kanske inte varje gång, men ofta. Snart är det jag som är den gamla mannen som har svårt att kliva av bussen. Den gamla mannen som är välklädd med käpp och glasögon. Den gamla mannen som snart ska dö.

Jag är inte rädd för själva dödsögonblicket, även om jag inte vill tänka på det, men tanken på att vi alla den vägen ska vandra ”av jord är du kommen, av jord skall du åter varda”, får mig fullständigt spak!
Att jag, du och alla som jag känner idag ska försvinna från jordens yta är en svindlande tanke. Jag kan liksom inte föreställa mig det scenariot. Att livet ska fortsätta här utan mig. Den tanken kommer jag aldrig att förlika mig med.

Eller?

Ingmar Bergman sa en gång att han gjorde filmer om döden för att förlika sig med den. Det ligger någonting i det. Bergman visste att han skulle leva kvar genom sina filmer. Då han visste att döden var nära sa han också att han tyckte att det skulle bli skönt, för nu så skulle han äntligen få träffa sin fru som han hade saknat så.

Jag har funderat. Nu är ju jag är ingen regissör. Jag gör inte filmer och kommer förmodligen aldrig göra det heller. Jag tror inte heller att mina stylade bilder och diverse reklamjobb kommer att få mig att förlika mig med döden. Göra det avtryck som innebär att mitt minne lever kvar i generationer. Så det måste finnas andra vägar.

I min vänskapskrets är det fullt av barn. Fullt av små minikopior av alla mina vänner. Alla dessa kids kommer bära med minnet av mina fina vänner långt in i framtiden. Själv har ingen minikopia av mig själv. Ännu. Det krävs ju trots allt två om att få till denna lilla skatt. Men jag ger inte upp. Jag har en längtan. En stark sådan. Så förhoppningsvis kommer en mini Saša rulta runt på söders höjder förr eller senare.

Och då, men bara då kommer jag att förlika mig med döden i lugn och ro.


/Saša Antic

Saša Antic är frilandsande stylist och inredare.

Gubbe och ikon

Krönika av Pär Lärnström


När jag var liten, du vet så där liten så att bilderna man minns har en dimma omkring sig för att det är så länge sen. Då som liten pojk i Strängnäs hände vissa lördagar något väldigt speciellt i mitt liv. Mamma väckte mig lite tidigare än vanligt, jag minns tydligt att vi inte hann kolla på "God Morgon Sverige", vilket i stunden retade mig men det spelade senare ingen roll. För när jag satt där i bilen på väg mot Barva utanför Eskilstuna visste jag att det skulle vara värt det. För jag visste att han skulle vänta där. Han som jag verkligen älskade att hänga med. Han som var min Morfar!

Jag minns så tydligt hur jag klev ur vår röda Saab 900 och gick med snabba steg mot entrétrappan där morfar redan stod och väntade med Pipan i mungipan. Han var en stilig man med god hållning och i mitt tycke oklanderlig smak. Karl-Olov som han hette hade alltid välpressade kostymbyxor, vit eller grå skjorta med manchettknappar. Läderbälte som matchade skorna, färg förstås beroende på tillfälle. Han hade V-ringad tröja under vilken en välknyten slips med smakfullt mönster skymtade. När han inte bar kavajen kunde man se att det var en mönstrad pullover han hade. Karln var också begåvad med ett tjock grått hår som alltid var kammat i en vågliknande sidbena. Och jag avundades den där sidbenan nått så fruktansvärt. Jag ville alltid låna morfars vax, vilket jag så klart fick men det blev aldrig samma sak med mitt hår.

Idén med våra lördagar tillsammans var enkel, vi spelade fotboll på baksidan och sen gick vi in för att titta på Tipsextra med Lars-Gunnar Björklund. Vi sa inte så mycket till varandra, satt mest där och väntade på "plingen" (ja, det lät pling när ett resultat dök upp i rutan under matchen). Och jag har i efterhand försökt komma på vad det var som jag tyckte så mycket om med min morfar. Varför jag på ett helt annat sätt än med många andra människor som jag älskar gillade att bara hänga med honom? Visst, vi vet hur det är med människor som utstrålar pondus, man gillar att bara vara i deras närvaro. Men tror också att jag attraherades väldigt mycket av min morfars lite fåfänga sida och inte minst stora känsla för detaljer.

Och komiskt nog så är det just det som fångar mitt öga när jag slår upp ett modemagasin idag, mer än 20 år senare. King, DV-man och café gör alla stora modejobb om det som undertecknad kallar för "gubbmodet". Klassiska färger och snitt i välskräddade kostymer och den lilla detaljen som gör den stora skillnaden. Minoch säkerligen många andras morfar i ett nötskal. Men nu är det vår tur att fullt ut få njuta av att vara gubbar. Och jag gör verkligen det. Så till den milda grad att jag numera:
- Låter när jag reser mig upp.
- Går ner för stegen på bryggan när jag ska bada istället för att slänga mig i.
- Tycker på riktigt att det är skönt att ta en lördag hemma framför en god bok.

Men framförallt njuter jag av att gå och prova ut riktigt fina kostymer och beställa dyrgripar från klassiska skotillverkare i London. Och jag är långt ifrån ensam. Så det enda vi gubbälskande killar behöver akta oss för nu är väl att plommonstopet, käppen och inte minst pipan tar plats i våra garderober 2009.

Men å andra sidan, om jag minns min morfar rätt skulle han ha välkomnat det med öppna armar. Å vet ni, då gör jag också de!

Till världens bästa Morfar!

/Pär

Pär Lärnström är en av medlemmarna i Grandpa Choirboys men kanske mer känd som radiopratare på Mix Megapol.

Jul


Henrik Boman, basist i bandet Unisex, skriver om julen.


Få saker har så hög igenkänningsfaktor som julen. Det känns väldigt bekant varje år den dyker upp, lite som man har gjort det förut. Få saker får en också att känna sig så sjukt stillastående och outvecklad som person. Det är en klocka som varje år dras ett år tillbaka i tiden och man tänker ”men vänta, gjorde inte vi exakt det här förra året”? Inte typ, utan just exakt. Farmor, när du gav mig en handduk förra året som storleksmässigt på sin höjd kan göra rent halva min hand, sa du inte då också ”det går ju åt sådant där” varpå jag generat svarade”, ja det går ju åt sådant här”. I själva verket tänkte jag i år och sex, sju år tillbaka ”vafan ska jag göra med den här trasan?” Men det är jul så man biter ihop.

Farmor är konsekvent med sina handdukar men förövrigt så är väl bara presenterna som har förändrats genom åren, eller ska jag säga avtagit. Det har gått från ett berg av spontana saker till ”vad önskar du dig? Till ”Vi ses kl 14 så får du visa vad du vill ha i år”. Jag tycker inte om att få saker. Jag kan tom som vuxen tycka att det är ganska genant att man som passerat 30 ska ge/få saker av någon som är en bra bit över 60. Jag vet inte vad jag ska säga, om jag ska agera lyriskt eller bara skicka på ett litet leende, för vi alla visste ju vad paketet innehöll. Det var något jag behövde, som du gav mig för att jag sa åt dig att ge det till mig, inte för att du ville, inte för att jag heller ville men för att det är jul.

I år hade jag, för att röra om lite i grytan, gett en valmöjlighet. Jag behövde ett par skor antingen ett par röda höga Dr Martens eller ett par Jodhpurs, inget konstigt, Martens eller Jodhpurs. Det är väldigt julenligt att ge två alternativ för det blir både rätt och fel vad man än bestämmer sig för, precis som julen,Rätt men ändå lite fel.
Ett par Dr Martens: En klassisk sko som håller i alla väder. Snygg, fotriktig och funktionell samt går att matcha till det mesta. Dom kan ställa till det för dig om du med ett par uppvikta jeans och en rutig skjorta snubblar in i någon derbyuppgörelse. Det blir, oavsett hur ointresserad du är av fotboll, plötsligt dags att välja sida. Hade du knatat förbi med ett par Jodhpurs hade det inte varit några problem. Du hade dragit en vals om någon häst i en lada längre bort på hammarbyfältet, kanske fått höra ”bögjävel” men sen gått ganska obemärkt förbi. Det finns också något jobbigt göteborgskt med röda Martens, något klämkäckt men annars, fina skor. Jodhpurs baksida är väl just hästparalellen, att det är en ridsko men annars också en fin sko som passar sig fint till ett par sletna Levis.

Jag visste att jag precis som ett barn skulle bli glad och samtidigt lite besviken över min present men jag var för första gången på länge lite nyfiken, skulle jag öppna 2009 som huligan eller som en ridpojke. Vi satte oss kring granen och paketen delades ut. Jag fick fyra, inget i närheten av att kunna innehålla ett par skor. Jag började ana oråd. Hade min uppgift varit för tuff? Hade det varit så svårt att välja att dom helt enkelt gett upp? Mycket riktigt. I ett kuvert låg det lite stålar och texten ”så kan du själv välja”. Jag blev såklart glad men också lite besviken, precis som alla barnen runt om mig som också fått ”typ” det dom önskat sig men ändå inte.
Jag har efter lite övervägande bestämt mig nu, jag skippar fighten och hackar i mig ett möjligt ”bögjävel” 2009. Det blir ett par Jodhpurs som jag ska vårda och hålla fräscha, så tack farmor för alla puts-handdukar, väldigt förutseende.

Henrik Boman

Vad jag skriver om när jag skriver om mode...


-Erik Wingfors copywrigter på reklambyrån Jung von Matt, försöker förhålla sig till begreppet mode...

Det är någonting med december som gör mig ledsen och nedstämd. Kanske för att jag är kräfta, en känslig kille som Pekka Heino och Johannes Brost. Den tunga molande smärtan inom mig vill liksom inte försvinna.
Men det är just sådana här dagar som man ska hänge sig åt konsumtion.
Köpa ett snyggt klädesplagg; en ny kavaj eller en skjorta. När Keats kände sig hopplös och eländig tog han alltid på sig en ny skjorta.

För att hejda min skenande ångest beger jag mig till Grandpa-butiken på Fridhemsgatan. Det är en så kallad “uppcoming area” har jag läst.
En del av Kungsholmen som är på gång, helt enkelt. Rålambshovsparken är fortfarande en jävla sörja efter Rhapsody in Circus. Betande mammutar har trampat omkring i geggan utanför tältet. Hundratals människor har stått väntat på att de ska sänka ner Robert Wells, uppochned, spelandes på en brinnande flygel, samtidigt som bröderna Bronett skjuter upp små hundvalpar ur kanoner. Sådana otyg sätter sina spår.

Men området runt Fridhemsplan är hett numera. Inte minst tack vare Grandpa-butiken. Jag tänker att det är där Mats Rubarth handlar sina kläder, ni vet han som är Sveriges bäst klädde man. Personligen har jag har alltid tyckt att Håkan Nesser ser väldigt trevlig ut. Men det är Mats Rubarth som klär sig bäst, säger de som vet.

Jag ser honom på stan ibland, och i ärlighetens namn har jag aldrig tänkt på vad han har på sig. Men jag gillar Mats Rubarth som fotbollsspelare. Han är en spelartyp som det finns alldeles för få av i Sverige, men som tyvärr aldrig lyckats slå sig in i landslaget. När jag ser honom vill jag gå fram och säga att han måste vara mer fokuserad. Att han har för många andra intressen. Kolla Kim Källström och Erik Edman, vill jag säga. De lever fotboll. När de här killarna kommer in på Mc Donald´s och det finns en fotbollsrelaterad meny, då är det den som gäller. Inga krusiduller. Och Anders Svensson. Han sitter och klistrar in sådana där samlarbilder i album. Han har ett jävla fokus.

Nej, framgångsrika idrottsmän spelar inte Badly Drawn Boy innan matcherna. Det ska vara Glennmark, Eriksson och gräva guld i USA. Det ska köras över fåglar och begrava dem. Daniel Andersson ska inte vara fashion. Han ska slå sidledspassar och käka Dextrosol.
I vårt mest älskade landslag ska det inte knarkas och horas och köras sulfinter som nere på kontinenten. Det är för mycket rock´n roll.

Men Mats Rubarth är bäst klädd, säger de som vet.

Inne på Grandpa är stämningen som vanligt uppsluppen och gemytlig. Det luktar Claire Wikholm, en sötaktig pikant doft som följer mig vart jag än går i lokalen. Jag konsulterar personalen men de vill inte kännas vid någon Claire Wikholm-doft. Det kan lukta lite mumma ibland, erkänner de, men den där doften du pratar om, den måste vara inbillning. Jag köper en rutig skjorta och en halsduk som matchar min gråa tweedkavaj. Och en stilig konferensknullarväska i brunt läder.
Ångesten är som bortblåst.

När jag kommer ut på Fridhemsgatan dyker doften upp igen. Det är lite som när man har trampat i hundbajs och upplever små pustar av odör.
Men det här luktar inte illa. Det luktar Claire Wikholm.


/Erik Wingfors, copywriter på Jung von Matt

Parmiddagar

2008-11-17

Krönika skriven av Erik Cederlöf, etablerare på Systembolaget och singel sedan länge.

Det finns en bjudning där par besöker par för att käka middag, dricka vin och umgås. Det kallas parmiddag. Konstigt nog gillar ingen själva ordet parmiddag. Att ha folk över på middag, att ha gäster osv är helt ok att säga, men att ha en "parmiddag" det låter inget vidare. Det är det töntvarning på. Jag är lite faschinerad av själva parmiddagen. Den lockar mig, men samtidigt finns det något där som jag stör mig på. Jag har svårt när det blir sådär präktigt, lite för perfekt helt enkelt. Jag skall förklara vad jag menar.

Vi börjar med själva upplägget. De flesta parmiddagarna sker såklart på en fredag. Slut på arbete eller plugg, dags för mys och avkoppling. Inbjudan har kommit under veckan innan. Det får inte verka för planerat, då är man ju desperat efter sällskap.
Nej lite skönt spontant-så skall det va.
- Om ni inte har något annat för er så kan ni väl titta förbi runt sjutiden på fredag?
När det inbjudna paret lovat att titta förbi så går startskottet för förberedelserna. Förberedelser är a och o. Fast det skall förberedas så det verkar sponatant - det är det som är tricket.
För en parmiddag är i själva verket ytterst välplanerad.

Maten som "slängdes ihop" har valts ut från tummade exemplar av Ica Buffé eller Allt om mat. Vinet som "råkade finnas i vinstället" är ett beprövat tips från rödnäsan på tv4 och efterätten har givetvis provätits och gjordes i själva verket kvällen innan.
Innan middagen tar vid så vidtar först den obligatoriska överlämnandet av vinflaska. Sedan väntar visningen av den "ostädade" lägenheten. Då beundras den nya fondtapeten och då dimmas de inbyggda spotlightsen i taket. Att inte fråga var paret köpt sina inredningsdetaljer i det här läget är tjänstefel.
Bli inte förvånad om någon typ av teater eller resebiljett råkar ligga framme sådär i förbifarten. Det är planerat. Likaså mode eller inredningsmagasinet. Att läsa Gods och gårdar är vuxet och trendigt, även om man bor i lägenhet i Vasastan.

En parmiddag handlar om att plocka vuxenpoäng. Det skall imponeras, fast diskret och på ett vuxet sätt förstås.
Pricken över i på en parmiddag är lattemaskinen. Har man lattemaskin så är man svårslagen. När den brummar igång och bönorna mals och mjölken skummas då är allt på topp. Att få höra från gästerna att ens kaffe smakar lika gott som på café är den bästa komplimangen man kan få.
Det är skillnad på parmiddagar och förfest. Föreslå aldrig att ni skall gå vidare ut på lokal efter en parmiddag. Då finns det stor risk för att middagen anses misslyckad. -
- Vi hade tänkt gå vid 9, men det var så trevligt att vi stannade till ett, är sådant som värdparet vill höra. Framför allt vill de att ni berättar det för deras vänner. Att stanna för länge däremot är inte heller så lyckat. Att gå när man har som trevligast är vuxet.

En parmiddag slutar alltid på samma sätt: ett av paren blir avundsjuka på det andra. Det märks givetvis inte förrän efteråt.
-Såg du fondtapeten, varför kan inte vi ha det så snyggt?
- Oj vad dom pussade på varandra mycket, hur ofta har dom sex?
-Thailandsresa minsann, fast det är klart, Thomas tjänar ju bättre än dig...
På en parmiddag så vet man vad man får.
Måste det va så?

Jag tycker inte det. Fram för fler flummiga parmiddagar där det serveras shotsbricka efter maten. Där kaklet i köket inte är nyputsat. Där värdinnan blir lite för packad och där ett porrfilmsfodral ligger kvarglömt på platttv-bänken.
/Cederlöf

”Jag är hellre en modefjant än bara en fjant”

Natan Zlotnik. Art Director på reklambyrån Enbellman, förklarar hur det egentligen ligger till med mode.

”Jag är hellre en modefjant än bara en fjant”
Immanuel Kant (1724 – 1804)

Mode är alltså inte bara konst eller pengar. Tydligen kan det vara filosofi också. För visst har väl Kant rätt. Kläderna gör ju inte bara mannen eller kvinnan till det yttre. De betyder ju minst lika mycket för vem du är i det inre.

Därför är det bästa modet för mig är en resa genom olika tiders övertygelser och omständigheter. För något år sedan hyllades till exempel filmen ”This is England” och rutiga skjortor blev åter absolut måste för modemedvetna. Och visst är ska- och skinnheadkläder snyggt. Fråga är bara om det någonsin var ett mode eller istället ett politiskt uttryck som följd av 70-talets konjunkturella mörker över England.

Listan kan nog göras lång. En optimistisk livssyn är lätt ses i preppymodets sömmar och trevliga pasteller medan hiphoppigt bling-bling kanske framförallt handlar om klassresan ur gettot och en uppfattning om hur det goda livet ser ut. Bra mode är med andra ord inte bara snyggt. Det måste vara äkta. Kläder som helt enkelt underordnar sig en högre tanke.

Så nästa gång du letar bland galgarna, tänk filosofiskt. Kan skjortan tolkas som att du visar röven mot högern och kanske säger vinterjackan mer om global uppvärmning än personlig komfort? Kom ihåg; det bästa modet handlar inte om mode. För den bästa inspirationen har oftare kommit från nedlagda fabriker än catwalks i Paris.

Our Three Planet Lifestyle

Karin Stenmar ägare av DEM Collective skriver här om mode och miljömedvetenhet.

På väg till Washington DC för att tala på en konferens under temat Clothing & Conscience. Mode och medvetenhet – går det ihop? Jag vet att det går utmärkt men det finns alltid risken att inte göra sig förstådd eller bli medvetet provocerad och är därför en smula nervös. Gillar annars att snacka, utan att slå fakta om textilindustrins hemska baksidor i huvudet på någon. (Informerar gärna!) Pekar helst inte ut syndabockar eller lägger allt ansvar på konsumenten. Eller på enskilda företag heller för den delen. Skuld är aldrig konstruktiv. Kunskap är däremot. Jag ska till DC för att berätta om hur vårt företag bygger upp ansvarsfull textilproduktion, eftersom det finns många som gärna handlar och agerar medvetet. Det finns en efterfrågan. Vi står för ett utbud. Fast det är inte alltid lätt att veta vad som menas med medvetna val och hur man gör dom.

Luftgropar när man flyger gör mig alltid nervös och väldigt medveten om hur lite vi kan påverka vår omvärld och allt som händer. En känsla av utsatthet och vanmakt. Väldigt själviskt blir det i alla fall. Jag har ju köpt biljetten och valt att åka med. Flyget är en av de största miljöhoten som vi människor har lagt oss till med. 2-3 % av världens samlade koldioxidutsläpp kommer från flyget. Jag har aldrig köpt en utsläppsrätt. Planterat träd och årskort på Sj är så nära kompensation jag kan komma. Men under de där sekunderna med turbulens i luften tänker jag bara på mig själv och rädslan för att dö. Osannolikt. Det är ju farligare att åka bil. Pest eller kolera för miljön i och för sig. Men vi måste ju ta oss fram på något sätt.
I USA kör man till precis allting, som en del av livsstilen. Helst fler än två bilar om man har råd. Om bara altenativa bränslen på allvar började rullas ut på marknaden - då finns det hopp även för jänkarna. (Eller en nätt liten underskrift av Kyotoavtalet).

Det där med beroende är läskigt. Läste nyligen en artikel om att vi i världen nu signat upp oss på över fyra miljarder mobiltelefonabonnemang. Det är fantastiskt hur vi utvecklar kommunikationen; på både sociala och ekonomiska plan. Mobiltelefon t ex, förenklar för dem som inte har talet, möjliggör nya arbetstillfällen inom produktion, innovation och design och hjälper människor att bygga upp egna affärsverksamheter i fattiga regioner. Tekniken är härlig men också farlig. Hur ofta är den hållbar? Hur ser arbetsmiljön ut på fabrikerna som tillverkar senaste Sony Eriksson modellen? I gruvorna där metallerna bryts? (Sådär faktiskt.) Räcker jordens resurser till för all ny teknik, alla nya prylar, kläder, fordon? Och fortfarande dessa mängder olja som krävs. Tar företagen ansvar för allt de förbrukar och utnyttjar? (Fair Trade Center har intressant studie om våra mobiler, fairtradecenter.se). Just nu förbrukar jag själv 0.039 liter bensin per mil, på väg tillbaka från Washington. Till DC är det 6550 km en sträcka. Totalt blir det 511 liter bensin tur och retur. Per säte.

Ovissheten slår lock i öronen. Hur länge pågår racet till toppen? Vinsten vinner över rädslan. Men hur rika kan vi bli innan vi förlorar allt vi har? Finanskrisen i US talar sitt tydliga språk; det finns ett tak, ett slut på partyt, där man i bakfyllan bestämt säger att det aldrig ska hända igen. (Varför lär vi inte av historien.) Men vem ska bryta trenden? Alla har såklart ansvar för sina egna handlingar, det går inte att låna mer än man kan betala tillbaka. Dvs det borde kanske inte gå. Men så länge någon tjänar på att låna ut så kommer vi ha svårt att stå emot. Vi vill ju så gärna ha lite mer, känna oss lite bättre i senare modeller, dyrare bostäder och vackrare utseenden. Hur var det nu med konsumtion som livsstil? Är vi medvetna om hur vi själva lever? Det är svårt att ta in allt.

Skulle dock hela mänskligheten konsumera som vi svenskar och jänkare gör krävs tre jordklot för att förse oss med resurser. Vi har ETT. Ett klot där de flesta vill ha bättre miljö, bättre ekonomi och bättre framtid. Funkar ekvationen? Vem ska stå för kostnaden och den tid det tar att hitta alternativa lösningar till de allt för ofta destruktiva uppfinningar vi människor roar oss med. Hur kan vi få en fungerande, lönsam och hälsosam handel där alla går hem som vinnare: morfar som startade butiken, sonen som köper kläderna, fastern som sydde plagget, brorsan som plockade bomullen, systern som löste distributionen och mamma jord som står för våra livsviktiga naturresurser?

Konferensen i DC blev en lyckad tillställning. Hoppfull. Att fokusera på vad som faktiskt görs hellre än det som redan är sabbat är en positiv och en välbehövlig trip. Fashion Fights Powerty var ett deltagande nätverk. De jobbar med nya designers så väl som etablerade; gemensamt är att alla vill medverka till en positiv utveckling. Utan att kompromissa med kreativiteten eller sitt intresse för mode. För dem står re-use och re-design i fokus.
Ann Thorpe, författare till ”The Designers Atlas of Sustainability” lyfter fram flera exempel på hållbar design och vikten av mänsklig aktivism. Absolut boktips! Malin Eriksson från Rena Kläder är ett levande uppslagsverk. Kolla deras hemsida: renaklader.org där textilindustrin och dess företag hamnar under lupp.
Svenska Nudie snackade på konferensen, de jobbar aktivt med att ta in ekologisk bomull i flera av sina modeller och har en långsiktighet i sitt sätt att producera.
Vi på Dem Collective fick mycket positiv respons på vår nya jeansproduktion. Första modellen lanseras på Prêt a Porter i jan, ett exklusivt antal går till den svenska marknaden redan innan nyår. Ett möte med världsbanken klämdes även in i schemat. (Som kräver ett helt kapitel för sig).

Kanske är mina 511 liter bensin försvarbara på något sätt. Vill man förändra gäller det att vara med lite överallt, hålla sig uppdaterad och samtidigt se att det man tänker/handlar/säger kan göra skillnad. Så det inte blir för tungt. Att göra aktiva val är ett ständigt avvägande - svårt och tidskrävande men verkligheten överträffar oftast dikten. Det är skönt att veta, att inte känna sig lurad. Ett medvetet val stärker självkänslan. Rädslan i luftgroparna kommer alltid att finnas – det är onaturligt för oss människor att flyga. Vilket är ganska bra att bli påmind om ibland.

Sincerly
Karin Stenmar
/DEM Collective